Varför tar inte Sverige ledartröjan mot våld och trakasserier i arbetslivet?

För snart ett år sedan kom jag tillbaka från två intensiva veckor i Geneve. Tillsammans med fackliga kollegor från olika håll i världen hade jag varit med och förhandlat fram en ny ILO-konvention om avskaffande av våld och trakasserier i arbetslivet.

Efter bitvis mycket svåra förhandlingar med arbetsgivarna och de 187 medlemsländerna gick det till slut vägen. Jag måste dock erkänna att det fanns en viss bitter eftersmak av att de svenska arbetsgivarna lagt ned sina röster i omröstningen om konventionen och till och med röstat mot den rekommendation som också ingick i samma paket mot våld och trakasserier.

Konventionen, som är den första i sitt slag, skyddar alla som utsätts för våld och trakasserier i arbetet. Det spelar ingen roll om det sker på själva arbetsplatsen, i samband med andra arbetsrelaterade aktiviteter, som på en tjänsteresa eller i sociala medier, eller när man pendlar till och från jobbet. Rekommendationen som kompletterar konventionen innehåller detaljerade råd om hur man kan genomföra konventionen i medlemsländerna.

Jag tror inte att vi hade lyckats utan Metoo. Det givna argumentet mot en konvention – att våld och trakasserier inte är något problem på arbetsplatserna i det egna landet – hade förlorat all sin trovärdighet, och det uttrycktes faktiskt inte heller av en enda person i förhandlingarna.

Efter många års idogt arbete för att få igenom en konvention mot våld och trakasserier i arbetslivet var jag närmast euforisk när jag kom hem. Jag var beredd att omedelbart engagera mig i det svenska ratificeringsarbetet, alltså det arbete som behövs för att möjliggöra riksdagens godkännande av konventionen och göra den bindande i Sverige. Man skulle spontant kunna tro att konventionens innehåll redan finns i svensk lagstiftning. Men så är det inte. Vi har förstås en hel del på plats, men inte allt.

De länder som ratificerar konventionen måste arbeta med frågan strategiskt genom att bland annat ta fram en policy, vägledningar och utbildningar i syfte att avskaffa våld och trakasserier i arbetslivet. Arbetsgivarna ska, tillsammans med arbetstagarna, arbeta systematiskt för att förebygga våld och trakasserier i arbetet.

Sverige borde ha alla förutsättningar för att kunna föregå med gott exempel och ratificera konventionen snabbt och lätt. Så har det inte blivit. Regeringen har dragit ut på sina åtgärder och det är tyvärr inte mycket som har hänt sedan juni 2019.

Vad har hänt det senaste året?

• Arbetsmarknadsdepartementet har skickat konventionen till ILO-kommittén för beredning.
• Konventionen och rekommendationen har översatts till svenska men de är dock ännu inte officiella översättningar.
• ILO-kommittén har remissbehandlat båda dokumenten och fattat följande rådgivande beslut:

ILO-kommitténs slutsats var att det är viktigt och angeläget att arbeta för att avskaffa våld och trakasserier i arbetslivet och bedömde att ILO konventionen nr 190 är ett viktigt instrument i detta arbete. Kommittén ansåg därför att det är eftersträvansvärt att Sverige ratificerar konventionen.

I yttrandet identifierade ILO-kommittén ett antal oklarheter avseende instrumentens överrensstämmelse med svensk lagstiftning. Dessa oklarheter behöver enligt kommittén analyseras närmare innan ett slutligt ställningstagande om ratificering.

I beslutet kommenterade ILO-kommittén också att översättningen av både konvention och rekommendation behöver ses över.

Vad behöver hända nu?

De tre fackliga centralorganisationerna i Sverige - LO, TCO och Saco -  tycker som vi skriver i vårt gemensamma remissvar att det är viktigt att lagfästa allas rätt till ett arbetsliv fritt från våld och trakasserier. En ratificering är viktig, inte enbart ur ett internationellt perspektiv och av solidaritetsskäl, utan även eftersom det ger en möjlighet att utveckla och skapa ett välfungerande skydd inom det svenska regelverket.

Det är bra att det görs ett ordentligt analysarbete, så att man kan ta ett helhetsgrepp för att kunna genomföra konventionen på bred front. Det känns även viktigt att involvera civilsamhället som gör ett storartat arbete på detta område, särskilt för våldsutsatta kvinnor.

Det finns flera intressanta delar i konventionen som vi måste fundera ordentligt på. Det gäller till exempel arbetsgivarens ansvar för våld och trakasserier som anställda blir utsatta för i jobbet av kunder och patienter men även att mildra konsekvenserna i arbetslivet för dem som blivit utsatta för våld i hemmet.

TCO förväntar sig nu att regeringen utan vidare dröjsmål tillsätter en bred utredning om hur konventionen kan genomföras i Sverige. TCO vill självklart ta en aktiv del i detta utredningsarbete.