Tar inte ställning till skattekvot
Skattekvoten har de senaste 20 åren utvecklats från drygt 46 procent av BNP, med en topp 1999 på drygt 49 procent till knappt 44 procent 2016. Varje procentenhet motsvarar idag cirka 40 miljarder kronor. Skattekvoten påverkas såväl av vilka skattesatser som används som av BNP-utvecklingen liksom av vilka tekniker som används för offentliga insatser. Exempelvis skulle en omdefinition av ROT/RUT-avdraget till en subvention, vilket det lika gärna skulle kunna ses som, innebära en höjning av skattekvoten med 0,5 procent.

Vår utgångspunkt i detta program är en oförändrad skattekvot. Detta ska inte ses som någon norm utan ett utslag av att det samlade behovet av skatteintäkter beror på avvägningar inom politikområden som ligger utanför TCOs bevakningsfrågor. Det är i slutänden en politisk avvägning och bedömning hur stort det totala skatteuttaget ska vara och det har TCO konsekvent avstått ifrån att ta ställning till.

Vi vill istället skissa på en struktur där uttaget totalt kan anpassas efter politiska prioriteringar. Ju mer skatt som tas ut, desto viktigare är det att skattesystemet har en bra struktur.

Fördelningspolitik
Fördelningspolitiska hänsyn måste tas, men de skattefinansierade välfärdssystemens utformning är viktigare ur fördelningssynpunkt än beskattningen i sig. Generellt är välfärdssystemen mer effektiva och framgångsrika för att skapa livschanser, fördelningsperspektiv och jämställdhet än skattesystemet. Välfärdstjänster såsom utbildning, socialförsäkringar såsom sjukförsäkring och transfereringar såsom bostadsbidrag är exempel på detta. Systemen måste vid en översyn ses samlat och samverka exempelvis vad gäller samlade marginaleffekter från skatte- och bidragssystemen.