Ifrågasättandet av RSO visar på okunskap

Vid en interpellation idag ifrågasätts att statligt stöd ges till den verksamhet som bedrivs av regionala skyddsombud (RSO), även kallade arbetsmiljöombud (RAMO).

Bland annat ställs frågan: ”Vill ministern hellre att fackliga organisationer får miljonbelopp i stöd för myndighetsliknande arbetsuppgifter än att man förstärker statliga myndigheter, om det är oegentligheter på arbetsplatser som ska motverkas?”

Med den frågan bortser man från väsentliga delar i uppdraget för regionala skyddsombud.

Förutom att vara ambulerande skyddsombud/arbetsmiljöombud som granskar arbetsmiljön och föreslår förbättringar, ingår även att hjälpa till med att få igång ett förebyggande systematiskt arbetsmiljöarbete som drivs lokalt av både anställda och chefer tillsammans. Fackens under senare år utökade RSO-redovisningar visar att alla delar i uppdraget förblir viktiga. Forskning  i Sverige och utomlands (främst inom EU) är också tydlig med att arbetsmiljöarbetet blir bättre med lokal dialog mellan chefer och anställda, att den blir ännu bättre om dialogen inte bara är direkt utan även med särskilt utsedda skyddsombud, samt att dialog och arbetsmiljöarbete blir allra bäst om dessa skyddsombud har utsetts genom facket och kan få fackets stöd.

Dessutom säger forskningen att småföretagen har ett stort behov av stöd för sitt arbetsmiljöarbete. Vid en jämförelse av hur många besök som görs idag av RSO/RAMO framkommer att RSO gör ca 55 – 60 000 årliga besök jämfört med AVs högst 3 – 5 000 tillsyner av småföretag.

Därutöver ger modellen med Regionala skyddsombud/arbetsmiljöombud betydligt mer valuta för pengarna än en motsvarande myndighetstillsyn, eftersom fackförbunden själva bidrar med en ansenlig summa till verksamheten då det statliga stödet långt ifrån täcker kostnaden.