Hur upphandlingsdirektivet kom till

Att svenska förarbeten har stor tyngd råder det ingen tvekan om. Motiven till lagstiftningen framgår tydligt. På EU-nivå är det svårare att utläsa motiven till lagstiftningen. Men det går faktiskt att få en bild av motiven till lagstiftningen genom att läsa ståndpunkter från Europaparlamentet, ministerrådet och Europeiska ekonomiska och sociala kommittén. Efter att ha studerat dessa ståndpunkter lite noggrannare så finns det vissa bakgrundsdokument avseende de arbetsrättsliga delarna som kan vara värda att ge lite extra uppmärksamhet i dessa tider då frågan om upphandlingsdirektivets genomförande i svensk rätt debatteras friskt.

Europeiska kommissionens förslag till nytt upphandlingsdirektiv

Europeiska kommissionen är den institution som har rätt att ta initiativ till ny lagstiftning inom EU på de områden där EU har lagstiftningskompetens. Lagstiftningskompetensen fastställs i sin tur i EU:s fördrag. Den 20 december år 2011 presenterade kommissionen sitt förslag till nytt upphandlingsdirektiv. Europeiska kommissionen anger följande mål på sidan 2 i dokumentet:

Dessa två mål har således vägts ihop i direktivförslaget. En inte alltid helt enkel ekvation.

I förslagets artikel 53.2 angavs följande:

”En upphandlande myndighet får besluta att inte tilldela ett kontrakt till den anbudsgivare som lämnar in det mest fördelaktiga anbudet när den har fastställt att anbudet inte åtminstone på likvärdigt sätt uppfyller de skyldigheter som unionen har fastställts på det social- och arbetsrättsliga området, i miljölagstiftningen eller i de internationella sociala eller miljörelaterade bestämmelser som anges i bilaga XI.”

I sitt förslag till ny lagstiftning valde kommissionen att begränsa skyldigheten att följa det arbetsrättsliga regelverket till de skyldigheter som EU har fastställt på det arbetsrättsliga området. En skyldighet att följa nationella kollektivavtal ingick således inte i kommissionens ursprungliga förslag.

Vi vandrar vidare i lagstiftningskedjan. När kommissionen har lagt sitt förslag är det dags för Europaparlamentet och ministerrådet att ta vid. Det är i denna fas som Europaparlamentet (med direktvalda ledamöter) och ministerrådet (bestående av medlemsstaternas regeringar) i egenskap av lagstiftande institutioner har möjlighet att ändra kommissionens förslag. Även Europeiska ekonomiska och sociala kommittén får yttra sig. För att lagförslaget slutligen ska antas så måste parlamentet och rådet vara överens.

Europarlamentet, ministerrådet och Europeiska ekonomiska och sociala kommittén yttrar sig

Den 15 januari 2014 kom Europaparlamentets yttrande över kommissionens förslag. I Europaparlamentets yttrande finns ett flertal skrivningar om arbetsrätten och inte minst en som vi känner igen från det slutliga direktivet, nämligen artikel 18.2:

”Medlemsstaterna ska vidta lämpliga åtgärder for att säkerställa att ekonomiska aktörer vid fullgörande av offentliga kontrakt iakttar tillämpliga miljö-, social- och arbetsrättsliga skyldigheter som fastställts i unionsrätten, nationell rätt, kollektivavtal eller i internationella miljö-, social- och arbetsrättsliga bestämmelser som anges i bilaga X.”

I Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs yttrande angavs:

”Givetvis bör det uttryckligen anges att man ska utesluta de anbudsgivare som inte uppfyller kraven i den enskilda medlemsstatens nationella lagstiftning på det sociala och arbetsrättsliga området, miljölagstiftningen samt de kollektivavtal som gäller på den plats där arbetet utförs, tjänsten tillhandahålls eller leveransen sker. Enligt EESK:s åsikt bör det vara obligatoriskt att utesluta anbudsgivare av ovan angivna skäl. ”

Ministerrådet hade flera möten från det att direktivförslaget lades av kommissionen och diskuterade bland annat möjligheter för upphandlande myndigheter att eftersträva gemensamma samhällsmål, såsom miljöskydd, socialt ansvar, innovation, kampen mot klimatförändringar, sysselsättning, folkhälsa och andra sociala och miljörelaterade faktorer. Den 11 februari 2014 godtog så ministerrådet ett direktivförslag varpå Europaparlamentet och ministerrådet kunde underteckna de nya upphandlingsdirektiven den 26 februari 2014. Den slutgiltiga formuleringen som hamnade just i direktivets artikel 18.2 ser ut på följande sätt:

”Medlemsstaterna ska vidta lämpliga åtgärder för att säkerställa att ekonomiska aktörer vid fullgörande av offentliga kontrakt iakttar tillämpliga miljö-, social- och arbetsrättsliga skyldigheter som fastställts i unionsrätten, nationell rätt, kollektivavtal eller i internationella miljö-, social- och arbetsrättsliga bestämmelser som anges i bilaga X.”

Sammanfattningsvis kan man konstatera att syftet med skrivningarna om arbetsrätt gick från en skyldighet att tillförsäkra arbetstagare ”de skyldigheter som unionen har fastställts på det social- och arbetsrättsliga området” till att ”aktörer vid fullgörande av offentliga kontrakt iakttar tillämpliga miljö-, social- och arbetsrättsliga skyldigheter som fastställts i unionsrätten, nationell ratt, kollektivavtal eller i internationella miljö-, social- och arbetsrättsliga bestämmelser.”

Slutprodukten ligger också mer i linje med de ambitioner som nu finns från EU-kommissionen och som ordförande Juncker nämnde i sitt state of the union-tal: att komma tillrätta med sociala orättvisor och det faktum att EU inte bara är en marknadsekonomi utan en social marknadsekonomi. Även Europaparlamentet är inne på samma spår vilket tydliggjordes då Europaparlamentet nyligen röstade igenom en rapport om social dumping.

Att tolka direktivet som att det inte går att ställa krav på arbetsrättsliga villkor enligt nationella kollektivavtal får därmed anses gå emot syftet med det slutliga direktivet som Sverige har att genomföra i svensk lagstiftning.