Viktiga lärdomar om Uber, plattformsekonomin och arbetsrätten

TCObloggar 2016-10-30

Företaget Uber, genom vilket man kan boka och betala en taxiresa, har på många sätt blivit sinnebilden för den så kallade plattsformsekonomin, där säljare och köpare av arbete möts genom en digital plattform.

I fredags, den 28 oktober, kom London Central Employment Tribunal, med ett avgörande i en tvist mellan Uber och ett antal förare.  Förarna företräddes av advokatfirman Leigh Day, på uppdrag av fackförbundet GMB.

Tvisten gällde huruvida Uberförarna har rätt att få betalt i enlighet med den lagstadgade minimilönen och rätt till semesterersättning enligt den brittiska arbetstidslagen.

För att kunna besvara den frågan var domstolen först tvungen att avgöra om förarna omfattas av den aktuella lagstiftningen. Huvudregeln i de flesta länder är att den som är arbetstagare omfattas av arbetsrätten och den som är egenföretagare inte gör det. Uber har, såväl i det här fallet som vid liknande tvister i andra länder, hävdat att de förare som kör för dem inte är anställda av Uber utan egenföretagare.

Vad gäller den brittiska minimilöne- respektive arbetstidslagstiftningen så är personkretsen formulerad på ett lite annorlunda sätt. Det brittiska arbetstagarbegreppet är snävare än i de flesta andra länder och har därför kompletterats med ett något vidare begrepp – ”worker” – som inkluderar arbetstagare samt den som arbetar under någon annan form av avtal ”whereby the individual undertakes to do or perform personally any work or service for another party to the contract whose status is not by virtue of the contract that of a client or customer or any professional or business undertaking carried out by the individual”.

Detta begrepp används till exempel vid genomförandet av EU-lagstiftning, då det snävare ”employee” inte ansetts vara tillräckligt. I Sverige skulle sannolikt den som arbetar under motsvarande förhållanden som en brittisk ”worker” anses vara arbetstagare (se nedan).

Domstolen konstaterar att avtalen mellan Uber och förarna, samt mellan Uber och passagerarna är utformade för att förneka såväl att Uber skulle vara ett taxiföretag som att förarna skulle vara anställda av Uber. Då arbetsrätten är tvingande skyddslagstiftning är domstolen dock skyldig att utgå från hur förhållandet mellan parterna har sett ut i praktiken, även om avtalen säger något annat.

Avgörande för om förarna ska anses vara ”workers” är, som framgår av definitionen ovan, dels om de har haft att personligen utföra arbete, dels om arbetet utförs för deras egen eller någon annans räkning.

Ett inslag i Ubers affärsmodell, som det delar med andra företag i plattformsekonomin, är ratingsystemet. Förare ges en rating som fungerar som en signal både till potentiella passagerare och till Uber. En konsekvens av detta är att förarna inte har rätt att ta in vikarier eller låta någon annan utföra arbetet i deras ställe. Detta, tillsammans med det faktum att det i rekryteringsprocessen av nya förare ställs krav på personlig närvaro, anser domstolen visa att förarna har att personligen utföra arbete.

Vad gäller frågan om för vem arbetet utförs så tittar domstolen bland annat på hur styrda förarna är av Uber. På vissa områden är Ubers regler tämligen strikta, t ex vad gäller hur passagerare får kontaktas och att det inte är tillåtet att på förhand fråga passagerarna om destinationen och i vilken omfattning förare får tacka nej till körningar. Många av de instruktioner som Uber ger förarna har andra namn – rekommendationer, råd, tips, feedback – men styr enligt domstolen likväl förarna. I systemet finns också element som enligt domstolen är att jämställa med disciplinära åtgärder.

Ubers argument att avtalen ingås mellan förarna och passagerarna och att Uber bara förmedlar kontakten dem emellan avfärdas av domstolen, som i ett tydligt resonemang visar hur avtalets innehåll och tjänstens utförande i praktiken styrs av Uber, som ren fiktion (stycke 91 i domen).

Det sista ledet i Ubers försvar är att förarna inte är skyldiga att slå på appen, eller att acceptera körningar om den är på. Domstolen konstaterar att det förvisso är sant att förarna inte har någon avtalad skyldighet att slå på appen, men att de, när de väl har gjort det, befinner sig i det aktuella området samt har möjlighet att ta körningar ändå ska anses som ”workers”.

Nästa steg för domstolen blir nu nya förhandlingar för att bestämma storleken på den lön och semesterersättning som förarna ska erhålla. Enligt fackförbundet GMB kan målet komma att få betydelse för upp till 30 000 Uberförare i London.

***

Intressant i domen är att domstolen noterar den diskrepans som råder mellan Ubers marknadsföring och avtalen företaget ingår med sina med förare. I marknadsföringen är det tydligt att företaget utlovar transporttjänster av ett visst innehåll och med en viss kvalitet (se stycke 67-69 och stycke 87 i domen) något som i praktiken förutsätter en kontroll över förarna som går utöver den som företaget vill låtsas om. Denna typ av utfästelser om en enhetlig tjänst är på många sätt plattformsföretagens signum. Resonemanget kan därför användas även i andra sammanhang.

Domen innebär inte att Uber är förbjudet, bara att företaget måste följa samma regler som alla andra företag. Anställda måste behandlas som anställda och vill man istället att förarna ska vara egenföretagare måste inte bara avtalen utan också företagets praktik avspegla detta. En intressant fråga är i hur stor utsträckning det är möjligt att kombinera plattformsföretagets standardiserade erbjudande med att alla som utför arbetet är egenföretagare?

Då Uber, men även andra plattformsföretag ofta finns i flera länder och marknadsför ungefär samma tjänst, är det även intressant att fråga sig hur motsvarande situation hade bedömts av svenska domstolar. I min doktorsavhandling, Self-employment and the Personal Scope of Labour Law – Comparative Lessons from France, Italy, Sweden, the United Kingdom and the United States, som förvisso har ett drygt decennium på nacken, tittade jag såväl på det brittiska worker-begreppet med det svenska arbetstagarbegreppet. Min analys är att det senare är minst lika vidsträckt som det förra. Någon som av en brittisk domstol bedöms falla inom begreppet worker, skulle sannolikt bedömas som arbetstagare i Sverige. I synnerhet om Arbetsdomstolen anar ett försök till kringgående av arbetsrätten.

En viktig lärdom, inte minst för fackliga organisationer som försöker hitta sätt att hantera de nya metoder för att organisera arbete som växer fram i digitaliseringens spår, är att det finns kloka alternativ mellan att försöka förbjuda nya sätt att organisera arbete och att acceptera alla plattsformsföreträdarnas utsagor om hur deras nya affärsmodeller trotsar alla rättsliga kategorier. Ofta kommer man långt med existerande lagstiftning och arbetsrätten har under de senaste hundra åren gång på gång visat att den kan tillämpas på nya situationer - med resultat som är rimliga.

För den som vill läsa mer rekommenderas Unionens nyutkomna rapport Plattformsekonomin och den svenska modellen

Samhällspolitisk chef

Partierna måste ha orken och viljan att samarbeta

Vi är 1,4 miljoner, mitt i samhällets och arbetsmarknadens förändring. Nu efter riksdagsvalet behöver vi partier som har orken och viljan att samarbeta över blockgränserna.

Läs mer här

Det behövs energi och långsiktighet i politiken

Oavsett hur en ny regering kommer att se ut krävs politiskt ledarskap och ansvarstagande för att Sverige ska kunna fortsätta utvecklas, bloggar Eva Nordmark från Riksmötets öppnande i Riksdagen.

Läs mer här

Behovet av en bred skattereform förenar partierna

Äntligen pratar alla om att vi behöver en skattereform, en översyn för att möta nya krav och förbättra samhället. Därför är det ett gyllene läge för politiken att nu ta kliv framåt i frågan, skriver Eva Nordmark på Dagens samhälle.

Läs mer här

Hitta ditt fackförbund

Använd filtret nedan för att hitta ditt fackförbund