Därför är det två helt olika saker att förhandla respektive lagstifta om turordning och omställning

TCObloggar 2019-01-11

Om man lagstiftningsvägen skulle försvaga anställningsskyddet och kompensera detta med t ex högre a-kassa och bättre möjligheter till vidareutbildning och mer aktiv arbetsmarknadspolitik finns inte samma ömsesidighet. Redan i nästkommande budgetomröstning i riksdagen kan såväl den bättre a-kassan som de extra omställningsresurserna vara borttagna. Detta kan inte jämföras med omställningsavtalens ömsesidiga förpliktelser.

Anställningsskyddslagens regler om turordning vid uppsägningar på grund av arbetsbrist har av allt att döma hamnat i centrum för diskussionerna om en ny regering. Det är viktigt att komma ihåg att anställningsskyddet finns på dagordning av politiska skäl, inte på grund av att det skulle finnas något väldokumenterat behov av att förändra turordningsreglerna.

På den svenska arbetsmarknaden finns idag två stora problem: brist på arbetskraft med rätt kompetens och svårigheter för vissa grupper av unga och nyanlända att komma in på arbetsmarknaden på grund av bristande utbildning eller brist på erfarenhet från den svenska arbetsmarknaden. Inget av dessa problem löses genom att arbetsgivarna får välja fritt vem som ska sägas upp i händelse av arbetsbrist.

Anställningsskyddet fyller flera viktiga funktioner. Kravet på saklig grund för uppsägning skyddar arbetstagare från godtyckligt agerande från arbetsgivarens sida. Att man inte kan bli uppsagd utan anledning gör att arbetstagare vågar stå på sig och t ex påpeka brister i arbetsmiljön. Turordningsreglerna har en särskild roll i detta sammanhang då de ska förhindra att arbetsbristuppsägningar inte ska missbrukas för att säga upp personer som man vill bli av med av personliga skäl för vilket det finns ett annat regelverk.

Anställningsskyddet innebär också att arbetsgivarnas incitament att investera i den befintliga personalens kompetens ökar, jämfört med om den bara kan bytas ut mot ny arbetskraft. Det innebär också att arbetstagare kan bli mer benägna att utveckla färdigheter som är viktiga på deras nuvarande arbetsplats men som kanske inte är lika viktiga på arbetsmarknaden i stort.

Som med alla regelverk finns det givetvis saker som fungerar bra och sådant som fungerar mindre bra. Men de justeringar som eventuellt behövs är det bäst att låta arbetsmarknadens parter sköta i förhandlingar. På så vis kan man hitta branschvisa lösningar som är anpassade till verkligheten på arbetsplatserna. 

I Sverige fyller anställningsskyddslagen i allmänhet och turordningsreglerna i synnerhet även den funktionen att viktiga avtal har byggts på dem. En risk när de politiska partierna förhandlar sinsemellan om förändringar i arbetsrätten är att man kommer överens om förändringar vilka får mycket mer långtgående konsekvenser än det var tänkt eftersom man inte beaktar hur de påverkar kollektivavtalen.

De framgångsrika omställningsavtalen som ger arbetstagarna ekonomisk trygghet och hjälp att hitta ett nytt jobb vid neddragningar och omorganisationer är det tydligaste exemplet. Dessa är särskilt viktiga för många av TCO-förbundens medlemsgrupper vilka annars skulle få en mycket låg ersättning (pga det låga taket i a-kassan) och vänta längre på hjälp från Arbetsförmedlingen (som dessutom inte har riktigt bra redskap för denna grupp) om de blir arbetslösa.

Att parterna har förhandlat om turordning vid uppsägning och i kollektivavtal kommit överens om andra regler tas ibland till intäkt för att det inte skulle vara så farligt att ändra i lagstiftningen. En lösning som nämnts är att man luckrar upp turordningsreglerna men samtidigt ökar den ekonomiska tryggheten för de arbetslösa och satsar mer på omställningsinsatser. Ibland talas det om detta som dansk flexicurity. 

Det är dock en mycket stor skillnad mellan att göra upp om sådana saker i kollektivavtal och att göra förändringar i lagstiftningen. Ett kollektivavtal bygger på att båda parter har fått ge och ta. Genom omställningsavtalen får arbetsgivarna större möjligheter att välja vem som ska vara kvar i organisationen efter en neddragning eller omorganisation i utbyte mot att de som sägs upp får mer ekonomisk trygghet och hjälp att hitta nya jobb. Om ena parten vill förändra något krävs att den andra parten går med på det.

Om man lagstiftningsvägen skulle försvaga anställningsskyddet och kompensera detta med t ex högre a-kassa och bättre möjligheter till vidareutbildning och mer aktiv arbetsmarknadspolitik finns inte samma ömsesidighet. Redan i nästkommande budgetomröstning i riksdagen kan såväl den bättre a-kassan som de extra omställningsresurserna vara borttagna. Detta kan inte jämföras med omställningsavtalens ömsesidiga förpliktelser. 

Staten bör givetvis satsa såväl på höjt tak i a-kassan som på vidareutbildning och aktiv arbetsmarknadspolitik, det är viktigt för att få arbetsmarknaden att fungera bättre. Men det kan inte användas som kompensation för ett svagare anställningsskydd.  

I skrivande stund vet vi inte vad en eventuell regeringsöverenskommelse eventuellt kommer att innehålla. Men förhoppningsvis är de politiska partierna kloka nog att inte av politiska skäl hastigt kasta sig in i sådant som kan få stora och svårförutsägbara konsekvenser för den svenska arbetsmarknaden. 

Samhällspolitisk chef

Therese Svanström nominerad till ny TCO-ordförande

TCO samlas till extrakongress den 9 december.

Följ kongressen live

Hur ska vi finansiera framtidens pensioner?

Seminarium den 10 december om hur vi får ett pensionssystem som är hållbart över tid.

Läs mer och anmäl dig

Hitta ditt fackförbund

Använd filtret nedan för att hitta ditt fackförbund