Idag överlämnar den parlamentariska utstationeringskommittén sitt slutbetänkande till regeringen. Kommitténs ordförande presenterade redan på morgonen utredningens förslag på DN Debatt. Förslagen innebär att den lagstiftning som antogs i Sverige efter EU-domstolens Lavaldom förändras. Det är bra.

Om utredningens förslag genomförs kommer möjligheterna för svenska fackföreningar att se till så att arbetstagare som skickas till Sverige av en arbetsgivare i ett annat EU-land (s.k. utstationering) får löner och arbetsvillkor som i vart fall påminner om de som gäller för andra arbetstagare som utför samma arbete förbättras. Det innebär i sin tur en schysstare konkurrens mellan företag i samma bransch.

Kommittén har inte haft någon lätt uppgift. Efter Lavaldomen genomfördes ett antal ändringar i den svenska lagstiftningen som syftade till att anpassa denna till EU-rättens krav (Lex Laval). Flera av dessa förändringar kritiserades från fackligt håll för att gå längre än vad EU-rätten egentligen kräver och att vara illa anpassade till den svenska modellen. Efter anmälningar från TCO och LO har såväl FN:s arbetsmarknadsorgan ILO som Europarådets kommitté för sociala rättigheter kritiserat Sverige för att vi, genom Lex Laval, inte längre uppfyller våra åtaganden vad gäller fackliga rättigheter och likabehandling av migrantarbetare. Därefter har såväl EU:s lagstiftning som EU-domstolens praxis vad gäller utstationering förändrats. En avgörande fråga för kommittén har därför varit vilket utrymme EU-rätten egentligen ger medlemslandet Sverige när det gäller att garantera schyssta villkor för arbetstagare och lika konkurrensvillkor mellan företag. En inte helt lätt fråga för jurister och en mycket svår fråga för en parlamentarisk kommitté.

Enligt Debattartikeln är utredningens viktigaste förslag följande:

Alla dessa förslag är bra. På detaljnivå finns det givetvis saker som kunde ha gjorts annorlunda för att skapa mer effektiva och enklare regler. Men sammantaget kommer de att få betydelse såväl för villkoren för utstationerade arbetstagare, konkurrensen mellan företagen och den svenska modellen.

Utredningen föreslår också att den begränsning av möjligheten att kräva att företag från länder utanför EU tecknar kollektivavtal som infördes med Lex Laval avskaffas. Detta är logiskt då begränsning inte är något som EU-rätten kräver samtidigt som den står i strid med ILO:s regler om facklig förenings- och förhandlingsrätt.

Ett mindre bra förslag från utredningen rör information om arbetsvillkor till utländska företag som funderar på att utstationera till Sverige. I Lex Laval infördes ett system där tanken är att de fackliga organisationerna ska ta fram nedbantade kollektivavtal som bara innehåller minimivillkor på de områden som får krävas enligt utstationeringslagen och lämna dessa till Arbetsmiljöverket som ska publicera dem på sin hemsida. Nu föreslår utredningen att Arbetsmiljöverket, i det fall inget nedbantat kollektivavtal har ingivits, ska göra en egen tolkning som sedan läggs ut på verkets hemsida. En sådan ordning rimmar illa med den svenska modellen och är onödigt krånglig. Andra länder, som Danmark och Tyskland, har löst detta genom hänvisningar till arbetsmarknadens parter, utan att hamna i EU-domstolen. Även Frankrike har löst frågan utan att göra våld på sin modell. Det borde även Sverige klara av.

Utstationeringskommitténs förslag är ett steg på vägen mot det som borde vara en självklarhet: likabehandling av alla som arbetar i Sverige.