I måndags presenterade OECD en ny rapport ”Negotiating our way up – Collective Bargaining in a Changing World of Work” med resultaten från ett djuplodande arbete om arbetsmarknadens parters och kollektivavtalens ställning i de industrialiserade länderna. OECD ser förhandlingar och kollektivavtal som mycket användbara instrument för att möta de utmaningar som framtidens arbetsliv innebär.

I rapporten har OECD tittat närmare på hur facklig anslutningsgrad, arbetsgivarnas organisering och kollektivavtalens täckningsgrad påverkar sysselsättning, arbetslöshet och produktivitet. De går dock mer på djupet än de flesta andra studier i det att de intresserar sig för hur kollektivavtalssystemen är uppbyggda och skapar en modell som även försöker fånga de olika systemens grad av flexibilitet. Detta är intressant inte minst ur ett svenskt perspektiv, då t ex de starka lokala elementen i vår lönebildning fångas upp bättre.

OECD:s slutsats är att mer koordinerade system för lönebildning, dit det svenska räknas, är förknippade med högre sysselsättning, lägre arbetslöshet, bättre inkludering av utsatta grupper och mindre ojämlikhet än fullt decentraliserade system. Bäst tycks system som kombinerar koordinering med lokal flexibilitet vara, då de inte får den negativa effekt på produktiviteten som är förknippad med en helt centraliserade lönebildning.

Lönebildningen och dess effekter är också det som de flesta studier av kollektivavtalssystem, särskilt jämförande sådana, brukar fokusera på. Men kollektivavtal handlar om många andra saker och OECD undersöker förtjänstfullt även vilken betydelse kollektiva förhandlingar och arbetstagarnas medbestämmande har för arbetsmiljö, arbetstid, kompetensutveckling, omställningsförmåga och arbetet mot trakasserier och diskriminering i arbetslivet. Även i dessa avseenden så presterar länder med hög facklig organisationsgrad och hög kollektivavtalstäckning överlag bättre, även om det inte alltid går att slå fast hur sambanden ser ut.

Samtidigt finns det utmaningar. Den fackliga organisationsgraden har fallit i OECD-länderna, från i genomsnitt 45 procent 1985 till i genomsnitt 32 procent 2017. Det är en stor minskning, men kanske inte så stor som många kanske tror. Många länder har även problem med kollektivavtalens täckningsgrad och i främst Östeuropa är arbetsgivarnas organisationsgrad låg. Sverige är ett av de länder som har den högsta organisationsgraden, men även här har den minskat. En grundlig beskrivning av organisationsgrad och kollektivavtalstäckning i Sverige finns i en rapport som Anders Kjellberg publicerade tidigare i år. Vad gäller förklaringar till den sjunkande fackliga organisationsgraden så betonar OECD att det, utöver ett ökat inslag av atypiska anställningar, är svårt att hitta någon gemensam nämnare. Det innebär att nationella beslut, inklusive vilka strategier som de fackliga organisationerna väljer, har stor betydelse.

Det är en omfattande rapport som bygger på ett rikt datamaterial. För den som vill veta mer så ordnar TCO den 4 december ett frukostseminarium där en av rapportförfattarna, Andrea Garnero kommer att presentera delar av rapporten följt av kommentarer från svenska politiker och arbetsmarknadens parter. Välkomna att anmäla er.