Det behövs fler kompromisser i politikens centrala zon

I en intressant krönika i DN pekar Lars Calmfors på att de utmaningar Sverige står inför kommer att kräva ökad samsyn i mitten av politiken. Det är en klok utgångspunkt för det politiska kompromissandet den närmaste tiden. Också av andra skäl än de Calmfors nämner.

Flera av de utmaningar som Sverige står inför kräver (precis som Calmfors påpekar) att skatternas andel av BNP ökar. Och för att nå dit krävs ett ökat blocköverskridande samarbete i skattefrågan de närmaste åren. Det i sin tur kräver att man från vänster slutar se ökade marginalskatter som en gratislunch och att man från höger erkänner att sänkta skatter inte är självfinansierade. En ny skattereform måste självfallet även hantera andra skattepolitiska frågor som synen på en mer enhetlig moms, märkliga skattesubventioner av olika branscher, fastighetsskatt och synen på kapitalbeskattning för att nämna några områden.

Den samsyn som behövs om skatterna gäller även synen på det finanspolitiska ramverket där det är uppenbart att åtminstone det nuvarande överskottsmålet måste formuleras om. Av nuvarande skattekvot, bibehållen välfärd och gällande överskottsmål måste minst en bort. Om inget görs kommer medborgarna att få betala priset i form av kontinuerligt försämrad välfärd. Inte minst i form av ett upplevt ökat missnöje i relation till de förväntningar medborgarna har.

Sverige står inför en mängd stora utmaningar som inte går att lösa om inte de offentliga finanserna är tillräckliga. Befolkningens höga krav på välfärdens kvalitet, den höga arbetslösheten, den globala konkurrensen och det accelererande klimathotet kräver en klok investeringsdriven tillväxtpolitik. Utan kraftigt ökade investeringar kommer Sverige obönhörligt att halka efter de ledande tillväxtekonomierna.

Som Calmfors påpekar är urholkningen av transfereringssystemen och trygghetslösningarna ohållbar. Grundbeloppet i arbetslöshetsförsäkringen, taket i a-kassan och barnbidraget är tre exempel. Inte minst taket i a-kassan måste höjas. Men även sjukförsäkringen måste uppgraderas. Effekten av urholkningen har blivit ökade inkomstskillnader, men det har även lett till att ekonomin fungerar sämre. När a-kassan inte ger inkomsttrygghet fungerar omställningen av ekonomin sämre, strukturomvandlingen hämmas och de nya jobben blir mindre produktiva. Detta ger mindre resurser i slutändan till det ökade välstånd som politiken borde ha som mål att uppnå. Främst i kön för det nya samförstånd som behövs borde en reparerad a-kassa vara.

Men även den demografiska utvecklingen, med en växande andel äldre, leder till omfattande rekryteringsbehov. Om detta skrev jag på DN debatt tidigare i år. Enligt SCB:s framskrivning kommer antalet som är 75 år och äldre år 2030 att vara nästan 500 000 fler än i dag, vilket är en ökning med 58 procent. Under samma tid kommer antalet i de mest förvärvsaktiva åldrarna 20–64 år att öka med bara fyra procent.

För att klara denna utmaning förutsätts ökade offentliga intäkter om inte kvaliteten och personaltätheten i vård, skola och omsorg ska urholkas löpande. Dessa ökade intäkter kräver ekonomisk tillväxt, som i sin tur förutsätter investeringar. De investeringar vi gör idag (eller låter bli att göra) i välfärd, jämställdhet, infrastruktur, utbildning, och klimatomställning kommer att avgöra om Sverige kan förbli ett ekonomiskt och välfärdspolitisk föredöme i framtiden.

Att kratta manegen för framtida välstånd borde prioriteras. Vägen dit går via ökad samsyn och kloka politiska kompromisser i politikens centrala zon.