Stärkta drivkrafter för arbetsgivare - ett kliv framåt

TCObloggar 2016-04-07

Socialförsäkringsminister Annika Strandhäll presenterade igår ett system för Hälsoväxling, vilket i korthet innebär att arbetsgivare får stå för en del av sjukpenningkostnaderna för anställda som blivit sjukskrivna. Det är glädjande. TCO har länge drivit att arbetsgivarnas drivkrafter att ta ansvar för rehabilitering och arbetsanpassning måste stärkas genom exempelvis att arbetsgivarna står för en del av sjukpenningkostnaderna – vilket också påpekas i den departementsskrivelse där förslaget presenteras (DS 2016:8, s. 78). Överraskande var dock att Strandhäll också öppnade upp för att om arbetsmarknadens parter kommer överens om ett system med liknande effekt kan regeringen tänka sig avstå från att lägga fram förslaget om Hälsoväxling (se artikel i DN). Förslaget om Hälsoväxling och upplägget med ett alternativt partsspår innebär ett stort kliv framåt – men det är inte helt lätt att se vart stigen leder.

Hälsoväxling innebär att arbetsgivarna betalar en särskild sjukförsäkringsavgift som uppgår till 25 procent av sjukpenningskostnaden från och med dag 91 i sjukperioden för anställda som blivit sjukskrivna. Syftet är att stärka de ekonomiska drivkrafterna för arbetsgivarna att arbeta förebyggande och ta ansvar för arbetsanpassning och rehabilitering för att hejda ökningen av sjukfrånvaron. För att slå vakt om småföretag, som är särskilt sårbara för kostnadsökningar, är arbetsgivare endast skyldiga att betala särskild sjukförsäkringsavgift om denne överstiger 33 500 kr under ett kalenderår, vilket motsvarar ett års sjukskrivning för en person med genomsnittlig sjukpenningnivå. Därtill sänker regeringen arbetsgivaravgifterna så att förslaget om Hälsoväxling inte innebär ökade kostnader för arbetsgivarna som kollektiv.

För att motverka selektering och att Hälsoväxling leder till att det blir svårare för personer med sjukhistorik eller nedsatt funktionsförmåga att komma in på arbetsmarknaden är det också tänkt att det särskilda högriskskyddet, som innebär att arbetsgivare inte behöver betala sjuklön för personer med risk för en eller flera återkommande sjukperioder, även ska omfatta arbetsgivarnas kostnader för den särskilda sjukförsäkringsavgiften. Utöver detta behöver inte heller arbetsgivarna betala särskild sjukförsäkringsavgift för personer som får olika former av anställningsstöd, såsom för personer med lönebidrag eller trygghetsanställning osv.

Förslaget om Hälsoväxling är intressant och utgår från samma tankar som TCO:s förslag på stärkta drivkrafter för arbetsgivarna genom ett system med medfinansiering som presenterats i TCOs förslag för en bättre sjukförsäkring. Samtidigt är Hälsoväxling en trubbigare konstruktion än det som TCO har skissat på. I TCOs förslag var syftet i första hand att medfinansieringen skulle rikta in sig på de arbetsgivare som inte tar sitt ansvar för arbetsanpassning och rehabilitering i längre sjukfall medan de arbetsgivare som redan tar sitt ansvar inte påförs någon extra kostnad i form av medfinansiering. En sådan konstruktion krävs dock att det i enskilda sjukskrivningsfall kan avgöras om arbetsgivaren har tagit sitt ansvar eller inte. Detta kan ordnas på olika sätt. En bedömning om arbetsgivaren har tagit sitt ansvar kan exempelvis kopplas till de insatser Försäkringskassan gör för att klarlägga behovet av rehabilitering eller arbetsanpassning, eller så kan det åläggas arbetsgivaren att vid en viss tidpunkt i sjukperioden redogöra för insatser och utifrån detta bedöma om arbetsgivaren har tagit ansvar.

Det kan också konstateras att Hälsoväxling är trubbigare än det system med medfinansiering som fanns i bruk mellan 2005 och 2006. I detta medfinansieringssystem betalade arbetshivaren inte någon medfinansieringsavgift om den anställde kunde återgå i arbete på deltid eller fick rehabiliteringspenning under pågående rehabilitering. Motiveringen till detta är att målsättningen med Hälsoväxling är att den sjuskrivne ska kunna återgå i arbete i oförändrad omfattning. Även om det fribeloppet och sänkning av arbetsgivaravgiften torde innebära att hälsoväxling inte leder till ökade kostnader totalt sett för arbetsgivare som redan tar sitt ansvar, kan detta ändå leda till att arbetsgivare betalar särskild sjukförsäkringsavgift även då arbetsgivarna inte har möjlighet att påverka sjukskrivningens längd genom insatser på arbetsplatsen eller inte hade kunnat förhindra sjukskrivningen. Om inte annat lär väl arbetsgivarna ha principiella invändningar mot detta - även om sänkta arbetsgivaravgifter gör förslaget kostnadsneutralt för många arbetsgivare.

Den stora överraskningen levererade Strandhäll dock efter att ha presenterat försslaget om Hälsoväxling genom att öppna upp för parterna att komma överens om en konstruktion som hade liknande effekt. Om en sådan överenskommelse kunde slutas mellan parterna skulle regeringen avstå från att lägga fram en proposition om Hälsoväxling. Hälsoväxling är med andra ord även en morot – eller piska om man så vill – för parterna att komma överens om ett alternativt sätt att hejda den ökande sjukfrånvaron.

Partslösningar har också flera fördelar framför en lagstiftning. För det första är partslösningar smidigare då parter inom olika sektorer och branscher kan anpassa sina överenskommelser till de förhållanden som råder inom en viss bransch eller sektor. Det är också för många lättare att följa ett avtal som man själv har fått vara med att utforma än en lagstiftning. Parterna har också arbetat fram olika mekanismer för att säkerställa att avtal mellan parterna följs och för at behandla eventuella tvister mellan parterna om efterlevnaden av en överenskommelse.

Samtidigt finns det flera frågor kring hur en partslösning skulle kunna se ut och Strandhälls upplägg. En första sådan fråga är på vilken nivå avtal ska slutas – på central nivå mellan arbetsgivarorganisationer och förhandlingsorganisationerna (dvs PTK och OFR), eller på kollektivavtalsnivå mellan förbund och arbetsgivarorganisationer. Mycket talar för en mer central nivå för att inte behöva förhandla om en eventuell överenskommelse i varje avtalsrörelse. En annan fråga är om parterna inom de olika sektorerna (privat, kommuner och landsting och statlig sektor) måste komma fram till liknande avtal, eller om relativt olika konstruktioner kan accepteras inom olika sektorer. Och kommer staten vara beredd att skjuta till resurser – exempelvis i form av sänkta arbetsgivaravgifter eller i någon annan form? En närliggande fråga är hur det ska avgöras om det som parterna kommer överens om är tillräckligt? Och vad händer om parterna kommer överens om något inom två sektorer men inte i den tredje? Sedan är det ju också en fråga vad som ska göras för de som arbetar hos arbetsgivare som saknar kollektivavtal och följaktligen inte kommer att ingå i en partslösning. Den pågående avtalsrörelsen sätter också käppar i hjulen för snabba partslösningar då det varslats om konflikt inom flera områden, vilket inte ger de bästa förutsättningarna för förhandlingar om system för att få fler arbetsgivare att ta ansvar för det förebyggande arbetsmiljöarbetet och arbetsanpassning och rehabilitering.

Parternas förmåga att ta ansvar ska emellertid inte underskattas – men det är viktigt att lyfta fram att även staten måste ta sitt ansvar och inte helt lämna över till parterna. Framförallt måste staten vara beredd att träda in med resurser och ge parterna förutsättningar för att nå konstruktiva lösningar. Hälsoväxling är ett stort kliv framåt i arbetet för att hejda den ökande sjukfrånvaron – vart nästa steg leder är en mera öppen fråga.

Utredare välfärdsfrågor

Partierna måste ha orken och viljan att samarbeta

Vi är 1,4 miljoner, mitt i samhällets och arbetsmarknadens förändring. Nu efter riksdagsvalet behöver vi partier som har orken och viljan att samarbeta över blockgränserna.

Läs mer här

Nu behövs maratonlöpare i politiken

Partierna måste ha orken och viljan att samarbeta över blockgränsen, skriver Eva Nordmark, i en artikel på Arbetsvärlden, och listar fyra områden för en uthållig politik.

Läs mer här

Ny Handbok mot sexuella trakasserier i arbetslivet

Det finns ett före och ett efter #metoo. Ingen på arbetsplatsen ska behöva riskera att utsättas för sexuella trakasserier. Därför finns den här boken. Syftet är att vägleda fackligt förtroendevalda i sitt viktiga arbete.

Läs mer här

Hitta ditt fackförbund

Använd filtret nedan för att hitta ditt fackförbund