Att sjukfrånvaron inom offentlig sektor, främst inom kommuner och landsting, är betydligt högre än inom privat sektor är sedan länge känt. Det finns olika tänkbara förklaringar till skillnaderna, men mycket talar för att arbetsmiljön är en mycket viktig faktor. Försäkringskassan lyfter dock i sin senaste kortanalys fram skillnader i personalsammansättningen mellan kommuner och landsting och privat sektor som en förklaring till skillnaderna i sjukfrånvaro. Försäkringskassan skriver att ”Den stora skillnaden i sjukfallsrisk försvinner dock vid justering för skillnader i personalsammansättning. Framförallt är det köns­ och yrkessammansättningen som förklarar den högre sjukfallsrisken för anställda inom kommuner och landsting”. Även om Försäkringskassan också påpekar att det finns många kända arbetsmiljörisker inom offentlig sektor kan jag inte låta bli att undra vad Försäkringskassan menar? – de tycks ju faktiskt säga att arbetsmiljön inte spelar så stor roll när allt kommer omkring. Om så vore stämmer det illa med tidigare erfarenheter och med TCO:s och TCO-förbundens erfarenheter.

Enligt Försäkringskassans egen statistik var år 2016 sjukfrånvaron mätt som antal sjukdagar per 1000 sysselsatta 14,4 och 13,2 inom kommunerna respektive landstingen, 10,5 inom statlig sektor och 8,5 inom privat sektor. Antalet startade sjukfall per 1000 sysselsatta var 140,2 och 134 inom kommunerna och landstingen, 98,1 inom statlig och 82,2 inom privat sektor. Sjukfrånvaron och risken att bli sjukfrånvarande är med andra ord högst inom kommun- och landstingssektorerna.

Försäkringskassan skriver i sin kortanalys att ”Efter justering för personalsammansättningen försvinner skillnaden i risk att bli sjukskriven mellan stora privata företag och arbetsgivare i offentlig sektor, som i de allra flesta fall också har många anställda”. Med personalsammansättning menas i detta sammanhang  de anställdas kön, ålder, yrke, utbildning, hälsa, med mera. Så, om hänsyn tas till de anställdas kön (i offentlig sektor arbetar företrädesvis kvinnor), utbildningsnivå och hälsa så försvinner skillnaderna i risk för sjukfrånvaro. Men Försäkringskassan hade med fördel kunnat problematisera detta resultat betydligt mer i sin analys (men då hade det kanske inte blivit en kort analys) och förtydligat vad som menas med detta? En – om än ogin – läsning är att det är de anställdas kön och ålder och utbildning som bestämmer sjukfrånvaron snarare än de faktorer som vanligen lyfts fram såsom arbetsmiljö och arbetsvillkor.

För det första tycks det strida mot de resultat som Arbetsmiljöverket kom fram till i sin analys av orsakerna till skillnaderna mellan sjukfrånvaro mellan män och kvinnor för ett par år sedan. Arbetsmiljöverket visade att sambanden mellan arbetsvillkor och olika former av ohälsa/reaktioner överlag är jämförbara för kvinnor och män. Detta ledde till slutsatsen att det inte är så att kvinnor har en högre benägenhet än män att drabbas av ohälsa. Skillnader i sjukfrånvaro mellan män och kvinnor kan istället i huvudsak förklaras av att män och kvinnor har olika arbetsvillkor då de befinner sig inom olika branscher och sektorer, och även när de är inom samma bransch eller sektor befinner de sig ofta på olika positioner. Och som Försäkringskassans statistik visar har också män inom kvinnodominerade sektorer såsom kommuner och landsting en högre risk för sjukfrånvaro än män inom mansdominerade sektorer.

TCO har också i rapporten Friskt jobbat – allt att vinna kunnat visa att även för tjänstemän är förekomsten av så kallat anspänt arbete, dvs arbete där kraven på prestation är höga samtidigt som en enskildes möjligheter att påverka sin arbetssituation och hur arbetet utförs är låga, betydligt vanligare inom kommun- och landstingssektorn jämfört med privat och statlig sektor (vilket inte är att förringa de arbetsmiljöproblem som finns inom dessa sektorer). Det är också väl belagt att det finns en stark koppling mellan förekomst av anspänt arbete, arbetsrelaterade besvär såsom sömnlöshet och ont i rygg- och nacke, och sjukfrånvaro.

När det kommer till utbildning har TCO i sin rapport visat att kvinnor med universitetsutbildning i högre utsträckning än män med samma utbildningsnivå, och än kvinnor och män med lägre utbildningsnivå, är utsatta för anspänt arbete. Det pekar i sin tur på att kopplingen mellan utbildning och utsatthet för anspänt arbete – som innebär en högre risk för sjukfrånvaro – inte på ett enkelt sätt kan kopplas till sjukfrånvaro (även om det på en aggregerad nivå kan finnas ett tydligt samband).

Allt detta kokar ned till frågan vad Försäkringskassan egentligen visar med sin rapport? I analysen har Försäkringskassan justerat för en rad faktorer, såsom sjukskrivningshistorik, kön, ålder, civilstånd, utrikes/inrikes född, barn i familjen, utbildning, bransch, yrke, arbetsinkomst, bostadsort, samt karenstid för egenföretagare. Dock redogör Försäkringskassan inte för på vilket sätt dessa faktorer påverkar sjukfrånvaron – är påverkan positiv eller negativ? Dessutom verkar påverkan från flertalet av faktorerna kunna härledas till en underliggande påverkan av arbetsmiljö och arbetsvillkor. Som Arbetsmiljöverket visar i sin rapport skiljer sig arbetsvillkoren betydligt mellan olika branscher och yrken, varför korrelationer mellan bransch och sjukfrånvaro snarare torde speglar korrelationer mellan sjukfrånvaro och skillnader i arbetsvillkor och arbetsmiljö. Och tidigare sjukskrivningshistorik kan också vara en spegling av arbetsvillkor och arbetsmiljö då det finns en stark koppling mellan arbetsmiljö och sjukfrånvaro.

Att skillnaderna i sjukfrånvaro mellan offentlig och privat sektor försvinner när det justerats för de faktorer som Försäkringskassan i sin analys definierar personalsammansättningen är med andra ord kanske inte så konstigt. Lite elakt kan man säga att rapporten visar att när man justerat för olikheter i hälsa är alla lika friska – och om man har justerat för de faktorer som tillsammans definierar personalsammansättningen inom offentlig och privat sektor försvinner skillnaderna i sjukfrånvaro mellan dem. Här hade det varit på sin plats med ett mer utförligt resonemang kring hur de faktorer som definierar personalsammansättningen påverkar sjukfrånvaron, och om det kan finns underliggande faktorer som förklarar samband mellan dessa faktorer och sjukfrånvaron. Min delvis vetenskapligt grundade känsla är att bakom det som Försäkringskassan kallar personalsammansättning döljer sig faktorer som har att göra med arbetsmiljö och arbetsvillkor.