Fortsatt jobbpolarisering eller uppgradering?

Lite i skymundan av den uppskruvade debatten om lägre ingångslöner för nyanlända pågår en utveckling på den svenska arbetsmarknaden som kan få betydande konsekvenser. Trots ett ännu relativt knapphändigt forskningsläge så tyder aktuella studier på en förhållandevis omfattande polarisering av arbetsmarknaden under 2000-talet. Fenomenet brukar i ord beskrivas som framväxten av en kärna av arbetstagare, med hyggliga löner, tillsvidareanställningar och bra arbetsvillkor, och en motsvarande periferi av arbetskraft med lägre löner, visstidsanställningar och sämre arbetsvillkor.

Genom empiriska studier börjar konturerna klarna . Långtidsutredningen 2015, se diagrammet, visar hur antalet anställda i olika lönelägen har förändrats mellan 2001 och 2013. Det har skett en ganska kraftig ökning av jobben i de lägre lönelägena (kvintil 1-2) och i de högre lönelägena, särskilt kvintil fem. Jobben i mellanskikten har däremot minskat.

 Mycket tyder på att den tekniska utvecklingen, digitalisering och robotisering, driver utvecklingen. Höglönejobbens innehåll är kopplat till abstrakta arbetsuppgifter som svårligen kan automatiseras. Låglönejobben handlar om service och manuellt arbete som likaledes inte kan skötas av datorer. Jobben i mellanskikten innehåller sådana rutiner och repetativa moment, att de kan ersättas av datorer och robotar. Det är digitaliseringen av dessa jobb som vi bara sett inledningen av, menar en del framtidstänkare.

Polariseringen med avseende på löneläge har en parallell i polariseringen med avseende på kvalifikationskrav under 2000-talet. Jobben som kräver längre eftergymnasial utbildning har ökat som andel, liksom jobben med inga eller få utbildningskrav. Det kan förvåna, men faktum är att jobb som kräver gymnasiekompetens eller kortare högskoleutbildning har minskat sin andel av alla jobb. Men utvecklingen är långt ifrån entydig. Mest uppenbart är att höglönejobb med höga kvalifikationskrav ökat. Det gäller t ex ingenjörer, IT-specialister och jurister. Bland låglönejobben har servicejobb med låga kvalifikationskrav ökat, men även vård- och omsorgsjobb som kräver utbildning. En del servicejobb som tidigare fanns i offentlig verksamhet har flyttats till privatsektorn.

Motsatsen till polarisering är i detta sammanhang uppgradering (eller, teoretiskt sett, nedgradering). Då rör sig hela gruppen arbetstagare gradvis i riktning mot ett högre löneläge. Andelen låglönejobb minskar och andelen höglönejobb ökar. I någon mån är detta tanken bakom den svenska modellen, där ett relativt högt löneläge sätter ett omvandlingstryck på företagen som i sin tur svarar med att strukturrationalisera verksamheten så att den kan bära såväl vinstkrav som högre löneläge.

Man kan fråga sig om den polarisering som vi ser omöjliggör en rörelse av vår arbetsmarknad i riktning mot högre värdeskapande i alla segment av denna? Långtidsutredningen noterar två intressanta fenomen i en jämförande analys; kvinnor i offentlig verksamhet uppgraderas snarare än polariseras. Män i offentlig sektor polariseras däremot liksom både män och kvinnor i privatsektorn. Likaså är uppgraderingen av arbetstagare födda i de nordiska länderna ganska tydlig, under det att arbetstagare födda utanför Norden polariseras. En gemensam förklaring kan vara skillnader i utbildningsnivå. Det skulle i så fall antyda att vår arbetsmarknad fortfarande klarar att flytta hela grupper av arbetstagare mot högre lönelägen, givet att de har tillräckliga kvalifikationer. Det i sin tur borde vara ett argument i den pågående debatten om ingångslöner för nyanlända. Klarar vi etableringen på arbetsmarknaden genom uppgradering, det vill säga utbildning och ökade färdigheter, ser jag detta som önskvärt. Andra tycker annorlunda och i botten finns givetvis frågan om vad som de facto styr utvecklingen på arbetsmarknaden. Men om utvecklingen går att påverka i olika riktningar ser jag få skäl till att fortsatt polarisering, genom tillväxt av låglönegrupper, skulle vara den önskvärda vägen att gå. Att genom löneläget hålla omvandlingstrycket uppe bör vara en angelägenhet för både fack och arbetsgivare. Kakan som ska delas i löner och vinster blir större och så mycket enklare att dela.