Många saknar rimligt ekonomiskt skydd vid arbetslöshet

A-kassa

Blogg

2019-10-16

Den allmänna arbetslöshetsförsäkringen ger inte längre människor en rimlig ekonomisk trygghet. Istället är det kollektivavtal och fackliga inkomstförsäkringar som får träda in.

Det är den allmänna arbetslöshetsförsäkringen som måste ge individen en tillräcklig trygghet vid arbetslöshet. Åtminstone korta perioder i arbetslöshet behöver vi alla vara beredda på och kunna klara av - utan att behöva flytta eller göra andra drastiska privatekonomiska omprioriteringar.

Ersättningen från den allmänna arbetslöshetsförsäkringen är idag mer att likna vid ett grundskydd än vid en inkomstbortfallsförsäkring. Redan vid en månadslön på 25 000 kronor slår man i taket i a-kassan och får bara maxersättningen som är ca 20 000 kronor i månaden före skatt, ca 14 000 kronor efter skatt. Och den ersättningen gäller de första 100 dagarna i arbetslöshet. Därefter blir ersättningen som högst 16 700 kronor före skatt, vilket motsvarar ungefär 12 000 kronor efter skatt. Det är lätt att förstå att många får svårt att klara sig på den inkomsten.

Det är staten som ska stå för individens trygghet vid arbetslöshet. Men så är det inte idag. Istället är det kollektivavtalens arbetslöshetsersättningar och de fackliga inkomstförsäkringarna som får träda in.

Blir det en långvarig lågkonjunktur med många arbetslösa så blir det ett tungt ekonomiskt lass för kollektivavtalen och fackförbunden att bära om de ska stå för en alltför stor del av individens ekonomiska ersättning. Det är staten som ska stå för individens ekonomiska trygghet, kollektivavtalen ska bara vara kompletterande.

Det finns flera skäl till varför staten behöver höja ersättningen vid arbetslöshet.

Alla omfattas inte av det kollektivavtalade skyddet vid arbetslöshet. Nära 90 procent av arbetstagarna arbetar på en arbetsplats som har kollektivavtal och därmed omfattas av hjälp med omställning. Men det är vanligt med olika kvalifikationskrav för att få ersättning från omställningsförsäkringarna, till exempel att man ska ha fyllt 40 år och/eller ha jobbat ett visst antal år inom avtalsområdet.

De som har bytt jobb mellan olika avtalsområden, till exempel från statlig sektor till privat, eller från bankavtalet till avtalet för privatanställda tjänstemän, omfattas inte förrän efter att ha jobbat flera år inom det nya avtalsområdet. Och yngre än 40 år, omfattas inte i flera stora avtal.

Och dessutom: drygt 10 procent av de anställda jobbar på en arbetsplats utan kollektivavtal. Och har ingen annan ersättning vid arbetslöshet än den allmänna.

Slutsatsen är att det trots allt är många som bara får den allmänna arbetslöshetsersättningen i ersättning när de blir arbetslösa. Räddningen för de här grupperna blir fackens inkomstförsäkringar. Men fackförbunden kan inte heller förväntas vara de som tar det stora ansvaret för hushållens ekonomi vid arbetslöshet.

Vår rapport Tryggheten, staten och partsmodellen visar hur stor del av individens ersättning vid arbetslöshet som kommer från det allmänna, från kollektivavtalens omställningsförsäkringar samt från fackens inkomstförsäkringar. Och visar med exempel på typhushåll hur ekonomin blir vid arbetslöshet.

Den 22 oktober har vi ett seminarium om detta här på TCO för att höra vad politiken säger om ansvarsfördelningen mellan stat och arbetsmarknadens parter.

Bild på Maria Ahrengart

Utredare: Arbetslöshetsförsäkringen

Maria Ahrengart