The world is watching us

TCObloggar 2018-06-19

Jag är tillbaka i Stockholm efter några omtumlande veckor i Geneve. Det var med blandade känslor som jag åkte hem från årets ILO-konferens. Jag tänker främst på arbetet med en konvention mot våld och trakasserier i arbetslivet, som jag själv var inblandad i.

Konferensen med sina över 6 000 deltagare var på många sätt en stor framgång. Att arbetsgivare, arbetstagare och regeringar från hela världen träffas och diskuterar gemensamma angelägenheter är bra och lägger grunden för en fortsatt fredlig tillvaro, både nationellt och internationellt. Men man får inte glömma att ILO är som vår värld i miniatyr. Allianser och konflikter som finns i världen återspeglar sig också i arbetet i ILO och därför är det inte alltid så lätt och går heller inte alltid så snabbt att förflytta sig framåt.
 
Jag är dock rädd för att vi just nu är inne i en period där det är ett hårdnande klimat och där det är svårare än vanligt att komma framåt. Jag tänker främst på det arbete som jag själv var inblandad i, att förbereda nästa års antagande av en konvention mot våld och trakasserier i arbetslivet. Men det var också kärvt i de andra kommittéerna där man bland annat diskuterade den sociala dialogen och ILO:s utvecklingsarbete med agenda 2030.
 
Men man ska nog ändå ta det hela med lite ro. Pratar man med gamla ILO-rävar så är de ordentligt luttrade. De menar att om det inte hade varit svårt och trögt då hade det varit anledning till oro. Nu är det i alla fall tydligt att arbetsgivarna och regeringarna verkligen bryr sig och att mycket talar för att de har en ärlig avsikt att följa det som vi slutligen kommer fram till.
 
Med detta i bakhuvudet känns det därför lättare att förstå och beskriva vad som hände i arbetet med konventionen under de tolv dagarna som förhandlingarna pågick.
Den första dagens inledningsanföranden var så hoppingivande och det kändes nästan lite väl uppsluppet! Alla var så ivriga att sätta igång med arbetet att ta fram ett rättsligt instrument som ligger så rätt i dessa #metoo-tider och som världen faktiskt bara väntar på ska komma. Det fanns en hög medvetenhet om att ”the world is watching us!”
Sedan började förhandlandet……
 
Vi utgick från ett utkast till en konventions- och rekommendationstext  som tagits fram utifrån enkäter och expertmöten som hållits de senaste åren. Det var uppenbart att arbetstagarsidan varit mycket mer aktiv i detta arbete än både arbetsgivarsidan och de mer kritiska medlemsländerna. Underlaget var helt enkelt bra och vi insåg att det för vår del skulle förhandlingarna nog mest handla om att försvara texterna som låg på bordet och väldigt lite om att driva frågor om förändringar/förbättringar av dem. Och så blev det också.
 
För oss som är ivriga kändes arbetet i kommittén väldigt långsamt. Arbetsgivarna började med att ifrågasätta om det verkligen var en bindande konvention vi skulle ta fram, och menade att det var mycket bättre att sikta på en rekommendation. När det efter någon dag stod klart att de var i minoritet i denna fråga blev det istället mycket långa diskussioner om uttrycken ”violence and harassment”, ”the world of work” och ”gender based violence” samt om arbetsgivar- och arbetstagarbegreppen. Dagarna gick och den ena efter den andra definitionen kom faktiskt på plats.
 
På tisdagen i den andra veckan, som var näst sista förhandlingsdagen, hade vi dock bara lyckats ta oss genom konventionstexten. Lite oförväntat, åtminstone för min del, hade det varit en lång och mycket infekterad diskussion om en lista över vilka grupper som är särskilt utsatta för våld och trakasserier i arbetslivet. Naturligtvis en viktig fråga, men eftersom listan bara innehöll exempel så var det inte av avgörande betydelse vilka grupper som fanns med eller inte fanns med.
 
För somliga medlemsländer var den mest kontroversiella punkten på listan personer som tillhör HBTQ-gruppen. Efter långa diskussioner och mycket förhandlande lyckades vi hitta en skrivning som en majoritet kunde enas om och som innebar att själva listan med exempel på utsatta grupper togs helt bort, men där alla grupper på listan fortfarande, liksom andra utsatta grupper, fortfarande omfattas av bestämmelsen. Detta var en sann kompromiss, ingen kände sig som en total segrare men det fanns nog heller ingen som upplevde sig som en fullkomlig förlorare. Allt gott!
 
Onsdagen var den sista förhandlingsdagen i kommittén och vi började då med rekommendationstexten. Alla insåg att det skulle bli svårt att nå hela vägen, men vi tog oss an uppgiften med gott humör.
 
Inledningsvis gick det riktigt bra. Men så hände det som skulle komma att innebära att kommittéarbetet fick ett abrupt och tråkigt slut.
Framåt kvällen krävde ett stort antal medlemsländer att den lista med utsatta grupper som tagits bort från konventionstexten nu skulle lyftas in i rekommendationstexten. Lika förlösande som det var att ta bort listan dagen innan, lika förödande blev förslaget att ta in listan igen. Efter en kort, men intensiv diskussion, reste sig de länder som hade svårt att acceptera listan helt sonika upp och vandrade ut ur förhandlingssalen, för att inte komma tillbaka. Vilket antiklimax!
 
Jag vet inte om det är politisk möjligt att hitta en lösning på denna fråga, men jag tror och hoppas det. Min bedömning är att huvudorsaken till detta snöpliga avslut på årets förhandling var bristen på tid men även ren och skär utmattning. Händelsen föregicks ju faktiskt av tolv dagars (och nätters) engagerat och intensivt förhandlande. Men osvuret är bäst.
 
Nu är det upp till alla oss som verkligen vill få till stånd en ILO-konvention om våld och trakasserier i arbetslivet, och som också står upp för de särskilt utsatta grupperna, däribland HBTQ-personer, att fram till nästa ILO-konferens i juni 2019 medverka konstruktivt i alla sammanhang där vi trepartiskt kan närma oss en lösning på denna fråga. Det skulle vara ett enormt misslyckande om denna händelse skulle innebär slutet för allt vårt arbete att nå en sådan viktig och efterfrågad konvention.
 
TCO (och så klart även jag) anser att vi måste få ett globalt bindande instrument för att få stopp på våld och trakasserier i arbetslivet och då behöver vi en ILO-konvention med en kompletterande rekommendation. Vi kan inte svika alla dem som redan är drabbade och dem som i framtiden kommer att drabbas. Vi har ett ansvar – ”the world is watching us”!
 
Chefsjurist (tjänstledig på 50%)

Partierna måste ha orken och viljan att samarbeta

Vi är 1,4 miljoner, mitt i samhällets och arbetsmarknadens förändring. Nu efter riksdagsvalet behöver vi partier som har orken och viljan att samarbeta över blockgränserna.

Läs mer här

Myt att a-kassan är generös

Det finns en föreställning om att ersättningen till arbetslösa är särskilt generös i Sverige. Det stämmer inte. I själva verket är arbetslöshetsersättningen i de flesta jämförbara länder mer generös än i vårt land.

Läs mer här

Handbok ska hjälpa i arbetet mot sexuella trakasserier

Det finns ett före och ett efter #metoo. Ingen på arbetsplatsen ska behöva riskera att utsättas för sexuella trakasserier. Därför har vi tagit fram Handbok mot sexuella trakasserier. Låt boken bli en guide i detta viktiga arbete.

Läs mer här

Hitta ditt fackförbund

Använd filtret nedan för att hitta ditt fackförbund