Strejkrätten undermineras i ILO

TCObloggar 2014-09-19

Att ILO skakas av en inre konflikt låter kanske varken upphetsande eller oroande. ILO är ju trots allt FN:s organ för arbetslivsfrågor och då är det kanske inte så konstigt att det är lite bråk mellan parterna.   

Men det finns nog anledning att ta konflikten på större allvar än så. Den uppkomna konflikten gäller rätten att strejka, men egentligen handlar det om så mycket mer. I själva verket sätts relationen mellan arbetsgivare och arbetstagare, både i Sverige och i övriga världen, i fråga. Situationen är därför mer problematisk än vad man först skulle kunna tro.

Sedan ILO bildades 1919 har den huvudsakliga uppgiften varit att anta konventioner och bevaka att dessa efterföljs. Det har totalt hunnit bli över 180 konventioner genom åren. Vid behov kan ILO hjälpa enskilda regeringar att vidta åtgärder för att uppfylla de konventioner som de åtagit sig att följa och ibland kan det behövas pekpinnar i form av rekommendationer, men det är aldrig fråga om några tvångsåtgärder.

Applikationskommittén

Applikationskommittén i arbete, i förgrunden

norska kollegan Dag Bjørnar Jonsrud från

Yrkesorganisasjonenes Sentralforbund (YS).

 

Det är så klart inte första gången som det blossat upp en konflikt inom ILO. Men när de tre parterna i ILO (regeringarna, arbetsgivarna och arbetstagarna) tidigare har varit oense i en sakfråga har man åtminstone varit överens om spelreglerna och arbetsformerna. Men så är det inte nu.

Konflikten innebär i korthet att arbetsgivarna ifrågasätter både det sätt som ILO under lång tid har arbetat på och de slutsatser som man gemensamt under åren kommit fram till när det gäller rätten att strejka.

Varje år genomför ILO en konferens i Geneve. Det är en konferens som samlar tusentals deltagare från hela världen.  Konferensen brukar ge en härlig känsla av samförstånd och hopp om att man tillsammans kan åstadkomma något som leder till ett bättre arbetsliv för många miljoner människor som arbetar. Men i år blev det tyvärr ingen sådan kick, tvärtom känner jag bara en skavande oro över vad som kan komma att hända framöver.

Konferensen pågår i tre veckor och  under denna tid jobbar man i flera olika arbetsgrupper och kommittéer som alla består av deltagare från ILO:s tre parter, arbetstagarna, arbetsgivarna och regeringarna. En sådan är Applikationskommittén, vars uppgift är att följa upp och utvärdera hur ILO:s 185 medlemsländer följer de grundläggande mänskliga rättigheterna i arbetslivet som de åtagit sig att följa. Det handlar bland annat om förbud mot tvångs- och barnarbete, men även om rätten att bilda fackföreningar och att organisera sig.

Applikations kommitté har  tolkat in en internationell strejkrätti konvention nr 87 om den fackliga organisationsrätten. Haken är att strejkrätten inte uttryckligen finns inskriven i konventionen utan denna rätt har i praxis ansetts vara en oumbärlig del av de fackliga rättigheterna som tillförsäkrats genom konvention 87.

ILO:s parter har gemensamt stått bakom denna utveckling av strejkrätten, och på arbetstagarsidan gör vi det fortfarande, men tyvärr gör de inte det längre på arbetsgivarsidan. Ifrågasättandet väcktes till liv någon gång på det tidiga 1990-talet men frågan blev inte riktigt het förrän på konferensen 2012.

Man behöver inte vara särskilt konspiratoriskt lagd för att se sambanden med bl.a. murens fall, globaliseringen och problematiken med utstationerad arbetskraft inom EU, som tydliggjordes i t.ex. Laval-målet, och denna konflikts uppkomst.

Vid 2012-års konferens blev allt arbete med att granska efterlevnaden av konventionerna lamslaget och den så kallade Applikationskommittén kunde därför inte anta några slutsatser med rekommendationer riktat mot något land det året.

Därför kom parterna 2013 överens om en tillfällig lösning som innebar att arbetsgivarna i de gemensamma och enhälliga slutsatserna fick tillägga en mening om sin inställning till strejkrätten, allt för att arbetet i Applikationskommittén skulle kunna genomföras i övrigt i vanlig ordning. Värdet av denna lösning var att de länder där arbetstagarna har det som svårast då kunde få den hjälp och det stöd ett ILO-utlåtande innebär. Men redan i slutet av konferensen förstod vi att det inte var en hållbar lösning.

Jag måste erkänna att det var med en viss fasa som jag åkte till årets konferens för att delta som svensk arbetstagarrepresentant i Applikationskommittén.

I år var arbetsgivarna enormt väl förberedda. De hade ett smart upplägg och en skicklig retorik och de hade uppenbarligen också bearbetat regeringar för att stärka sin sak. Tonläget och argumentationen var dessutom vässad och förändrad. Ryktet säger att de hade anlitat tre drivna advokater att föra sin talan. Från att de tidigare hade uttalat allmänt missnöje när det gäller rätten att strejka var angreppssättet nu bredare mot ILO och dess kommittéer och det visade sig inte heller finnas någon större vilja att på plats försöka lösa tvisten.

Arbetet i Applikationskommittén började trots allt bra. Vi hann gå igenom alla de 25 aktuella fallen och komma överens om slutsatser för de sex första länderna. Men när frågan om strejkrätten första gången kom upp havererade allt igen och denna gång ordentligt. Några fler slutsatser blev det inte och alla positioner låstes helt. Arbetsgivarna tycks inte kunna godta någon annan lösning än att arbetstagarsidan helt accepterar deras förslag till lösning.

Det är svårt att uppfatta arbetsgivarnas agerande på något annat sätt än som en krigsförklaring mot hela ILO och särskilt mot arbetstagarsidan. Det är ett kraftfullt och riktat angrepp för att få till stånd en förändring av bland annat tolkningen av konvention 87 i en mer EU-konform och arbetsgivarvänlig riktning.

Arbetstagargruppen är mycket upprörd men enig. Det finns starka reaktioner mot arbetsgivarnas sätt att agera när det gäller deras ideologiska och kategoriska sätt att resonera och hantera denna fråga.

Det föreligger nu en uppenbar risk att tvisten hamnar i den Internationella domstolen i Haag eller i en särskild upprättad tribunal inom ILO. Oavsett vilken metod som väljs kommer processen att ta lång tid och det råder dessutom en stor ovisshet om vad som kommer att hända när vi har fått det juridiska utslaget. Ingen vet hur långt arbetsgivarna är beredda att gå, är de kanske till och med beredda att lämna ILO om de får ett domslut mot sig?

Kortsiktigt innebar arbetsgivarnas agerande att 19 av de 25 fall som Applikationskommittén avhandlade i år inte fick något auktoritativt uttalande från ILO. Fackföreningarna i dessa länder fick alltså inte något användbart verktyg för att sätta press på sina regeringar att vidta åtgärder för bättre villkor för dem som arbetar. I år drabbar det särskilt hårt utsatta arbetstagare i länder som Colombia, Kambodja och Kongo.

Långsiktigt kan det få väsentligt allvarligare konsekvenser, och inte bara drabba strejkrätten och övervakningsmaskineriet inom ILO utan även hela själva ILO, och det skulle förstås innebära en stor skada.  Ansvaret för ett sådant haveri faller i så fall tungt på arbetsgivarna.

 

Tips om du vill läsa mer om medlemsländernas överträdelser av de konventioner som de åtagit sig att följa:

Expertkommitténs rapport 2014 med samtliga granskade konventionsöverträdelser: http://www.ilo.org/wcmsp5/groups/public/---ed_norm/---relconf/documents/meetingdocument/wcms_235054.pdf

Applikationskommitténs rapport om bl.a. de 25 specialgranskade överträdelsefallen där kommittén endast för sex länder (Bangladesh, Dominikanska republiken, Grekland, Jemen, Niger och Vitryssland) kunde enas om partsgemensamma slutsatser. http://www.ilo.org/wcmsp5/groups/public/---ed_norm/---relconf/documents/meetingdocument/wcms_246782.pdf

 

Andra bloggar och tidningar som skrivit om ILO och strejkrätten:

http://loblog.lo.se/arbetsmarknad/ilo-utmanas-villkoren-i-arbetslivet-star-pa-spel/

http://stbloggen.se/strejkratt-under-hot/

http://www.kollega.se/strejkratten-under-hot

http://www.lotcobistand.org/english/node/13636

http://www.tcotidningen.se/ilo-fack-och-arbetsgivare-i-konflikt-om-strejkratten

http://arbetet.se/2014/09/23/facken-hotas-nar-ilo-brakar-internt/

Chefsjurist

Partierna måste ha orken och viljan att samarbeta

Vi är 1,4 miljoner, mitt i samhällets och arbetsmarknadens förändring. Nu efter riksdagsvalet behöver vi partier som har orken och viljan att samarbeta över blockgränserna.

Läs mer här

Nu behövs maratonlöpare i politiken

Partierna måste ha orken och viljan att samarbeta över blockgränsen, skriver Eva Nordmark, i en artikel på Arbetsvärlden, och listar fyra områden för en uthållig politik.

Läs mer här

Ny Handbok mot sexuella trakasserier i arbetslivet

Det finns ett före och ett efter #metoo. Ingen på arbetsplatsen ska behöva riskera att utsättas för sexuella trakasserier. Därför finns den här boken. Syftet är att vägleda fackligt förtroendevalda i sitt viktiga arbete.

Läs mer här

Hitta ditt fackförbund

Använd filtret nedan för att hitta ditt fackförbund