Så påverkar Covid-19 pensionerna

För en pensionär med 12 000 kronor i inkomstpension blir minskningen cirka 180 kronor. Premiepensionen beräknas minska med omkring åtta procent under år 2021.  Den genomsnittliga utbetalda premiepensionen är ungefär 700 kronor per månad. Men enligt myndigheten är det inte bromsen som slår till och det finns än så länge förutsättningar för uppräknad inkomstpension åren 2022 och 2023.

Men pensionsmyndigheten betecknar prognoserna som mycket osäkra och det med rätta. Beräkningarna grundar sig på Konjunkturinstitutets (KI) prognos från i april, då KI inte ens ville tala om att prognosera utvecklingen framöver, utan föredrog det vagare begreppet scenarier. Sedan dess har KI också kommit med nya beräkningar, där arbetslösheten beräknas bli högre och fallet i BNP större än man tidigare trott. 

Inkomstpensionen påverkas av inkomstutvecklingen. Med ökande arbetslöshet, sjunker genomsnittsinkomsten, vilket då sänker inkomstpensionen. Garantipensionen, golvet i pensionssystemet, följer däremot prisutvecklingen och beräknas stiga marginellt till år 2021.

Pensionärer som har bostadsbidrag, hela eller delar av pensionen i form av garantipension, eller äldreförsörjningsstöd blir helt eller delvis kompenserade när inkomstpensionen sänks. Detta innebär att skillnaden i pension mellan att ha arbetat respektive inte ha arbetat tillfälligt minskar.

Påverkan på pensionerna under coronakrisen är förhoppningsvis av mer tillfällig karaktär, även om pandemin befaras bli både långvarig och svåruthärdlig.  Men när vi någon gång åter når ett ”normalläge”, behöver ändå den allmänna pensionsnivån höjas.

Som TCO tidigare visat i det pensionspolitiska programmet, innebär den genomsnittligt ökande livslängden både att pensionsavgifterna och andra avsättningar till den allmänna behöver pensionen höjas, men också att vi kommer att behöva arbeta längre upp i åren, för att bidra till att hålla uppe nivån på pensionerna och för att inte försörjningsbördan för den arbetsföra befolkningen ska öka orimligt mycket.

Redan före pandemin har det varit uppenbart att arbetsmiljön behöver förbättras på många områden, för att så många som möjligt ska kunna och vilja arbeta längre upp i åren. Inte minst har detta gällt inom offentlig sektor och inom bristyrken. Dessa frågor ställs på sin spets i och med coronakrisen, då arbetskraftsbristen inom vissa yrken accentueras samtidigt, som det står klart att äldre arbetskraft är mer sårbar för smitta än yngre.  

En bra och anpassad arbetsmiljö är viktig, genom hela arbetslivet. Det gäller i situationer med och utan  pandemi. Goda möjligheter till kompetensutveckling, vidareutbildning och omställning, genom hela arbetslivet, flexibla arbetstider och hänsyn till vars och ens förmågor får fler att kunna och vilja arbeta så längre upp i åren.

Dessutom, även om det på kort sikt, i tider av kris och på den enskilda arbetsplatsen, skulle se ut som att äldre och yngre arbetskraft konkurrerar om jobben, så stämmer inte detta sett till helheten. Äldre och yngre arbetskraft kompletterar varandra.