Rätt tänkt men fel genomfört om höjd inkomstpension

Idag går remisstiden ut för Pensionsgruppens förslag till inkomstpensionstillägg (Ds 2020:7).

Förslaget har fått ett relativt svalt mottagande hos flera remissinstanser. På onsdagens DN-debatt (2020-06-10) skriver sju ledande pensionsexperter att förslaget strider mot två av pensionssystemets grundbultar, att pensionen ska bygga på livsinkomsten och att pensionerna ska finansieras via avgifter till pensionssystemet. I artikeln lyfts också fram att tillägget ger obegripliga effekter för Sveriges pensionärer och att pensionssystemet, som redan nu är svårgenomträngligt, riskerar bli ännu värre.

Förslaget innehåller ett inkomstpensionstillägg på som mest 600 kronor, vilket finansieras via statsbudgeten. Pensionärer med en inkomst mellan 11 000 och 14 000 kronor per månad, som har arbetat minst 40 år, får maxbeloppet 600 kronor. Avräkning sker både mot högre och lägre inkomst och mot försäkringstid. Det betyder att de, som har inkomst lägre än 9000 eller högre än 17 000 kronor per månad, inte får del av tillägget. För den, som arbetat i mindre än 40 år, räknas beloppet ner så att det motsvarar antal arbetade år.

Tillägget ska beskattas, men det ska inte räknas med i den inkomst som utgör grund för bostadstillägg och äldreförsörjningsstöd. På så sätt sänks inte dessa stöd, utan pensionären får netto behålla inkomstökningen som tillägget ger netto. Inkomstpensionstillägget ges som ett nominellt belopp, som inte per automatik räknas upp med priser eller inkomster. Totalkostnaden för pensionstillägget beräknas bli ungefär 6 miljarder kronor. Enligt Pensionsgruppen är tillägget en tillfällig lösning i väntan på permanenta åtgärder inom pensionssystemets ram.

Och ja, det stämmer att det här förslaget gör pensionssystemet mer krångligt och svårbegripligt. Samtidigt får det, för relativt stor andel av pensionärerna, en ganska liten och ibland märklig påverkan på inkomsten. Att tillägget är tillfälligt gör inte det hela så mycket bättre, utan nya problem kan uppstå när det ska tas bort.

Det är troligen förenat med stora svårigheter att justera ett pensionssystem, utan att gå in och göra justeringarna inuti själva systemet. Ett enklare sätt vore nog att höja avgifterna till pensionssystemet till en motsvarande nivå samt göra följdjusteringar i systemen för bostadstillägg och äldreförsörjningsstöd. Därigenom skulle pensionsrätternas värde öka och arbete löna sig mer för pensionen.  Då skulle resultatet visserligen inte riktigt bli den låginkomstprofil som det här förslaget eftersträvar, utan de med många pensionsrätter får mer än de med färre. Men den avgörande frågan är hur en avgiftshöjning ska finansieras.   

TCO har i det pensionspolitiska programmet föreslagit att avgifterna till pensionssystemet höjs med 7 procent till en kostnad av ungefär 25 miljarder kronor och att finansieringen beaktas i en brett förankrad skattereform. En sådan reform skulle exempelvis kunna innehålla höjda pensionsavgifter, som växlas mot en sänkt allmän löneavgift. I det sammanhanget motsvarar 6 miljarder tre procent av summa allmän löneavgift, eller en procentenhet av arbetsgivaravgiften (31,42 procent) som del av lönen. Skattereformen ser dock ut att dröja.

Men, å andra sidan: det börjar snart bli lite bråttom att göra den där avgiftshöjningen. Förutom att arbete ska löna sig för pensionen, så behöver nivån på den allmänna pensionen hejdas från att sjunka i takt med att vi lever längre. Det har ganska länge stått klart att kommande generationer får en allt lägre allmän pension relativt tidigare inkomst. Pensionsnivån kan bli så låg som 40 procent. Därför  behöver det vara tekniskt möjligt att stärka pensionssystemet oavsett skattereform.

Det är inte fel på intentionen att vilja höja inkomstpensionen. Men det som här föreslås är ett krångligt och systemfrämmande sätt.  Ett genomförande av det här förslaget riskerar försvåra den reformering, som vi och många med oss vill se. Dock medför det här att debatten om pensionerna och pensionssystemet får nytt liv och det i sin tur är bara bra.