Lönsamt för pensionen att arbeta längre

Beräkningarna i rapporten visar för typfallen födda på 70- och 80-talen att, för den som kan arbeta till den framtida tänkta riktåldern kan pensionen bli mellan 70 och 80 procent (i ett par fall till och med 90 procent) av slutlönen. För personer födda på 90 talet blir pensionen mellan 62 och 67 procent av slutlönen. Den som kan arbeta två år efter riktåldern kan få ytterligare omkring 15 procent av slutlönen i pension, även vid deltidsarbete. För den som slutar arbeta före riktåldern blir pensionen däremot lägre, cirka sju procentenheter per år.

I kronor räknat innebär pension tre år före riktåldern att pensionen för 70-talisten blir livsvarigt mellan 6 200 kr (grundskolläraren) och 10 400 kr (civilingenjören) lägre per månad beroende på tidigare inkomst. Den som går två år tidigare förlorar som minst 4 250 kr och som mest 7050 kr.

Såväl förväntad livslängd efter 65 år, som möjligheterna att arbeta längre upp i åren är ojämnt fördelade mellan yrkes och utbildningsgrupper, både sett till hela arbetsmarknaden och bland tjänstemännen. Eftersom en förlängning av arbetslivet också medför att den enskildes pension ökar – livsvarigt med mellan sju och åtta procent för varje år som arbetslivet förlängs – så medför detta att även pensionen blir ojämnt fördelad.

Höjda åldersgränser i pensionssystemen riskerar därför att slå väldigt orättvist så länge som arbetsmiljön generellt sett är inte är tillräckligt hälsosam i välfärdsyrkena. Kvinnor, ofta välutbildade, som arbetar i offentlig sektor är en grupp vars arbetsmiljö utmärks av en hög förekomst av arbete under hög anspänning, vilket i längden medför hälsorisker. En fortsatt obalans mellan resurser och verksamhetsuppdrag i välfärdens yrken som också ofta är bristyrken, skapar också svårigheter att lösa kompetensförsörjningen i välfärdstjänsterna.

TCO har i flera sammanhang, bland annat i det Pensionspolitiska programmet (2019) påpekat att om åldersgränserna i pensionssystemet höjs, behöver man samtidigt genomföra förbättringar av arbetsmiljö samt öka möjligheterna till kompetensutveckling, vidareutbildning och omställning genom hela arbetslivet. Äldre behöver även stärkta möjligheter till flexibla arbetstider.

Om arbetslivet ska förlängas, för att möta ökningar i förväntad livslängd, så måste det ske på ett sätt som är hållbart. Fler arbetstagare behöver känna att de både vill och kan förlänga sitt arbetsliv och ändå lämna med värdighet, den dag det är dags att gå i pension.

I och med Coronakrisen blir dessa frågor högaktuella. De som har möjlighet arbetar hemifrån, med allt vad det innebär av förändring, såväl till det bättre som till det sämre. Andra, som går till jobbet, ställs i många fall inför en tuffare arbetsmiljö med bland annat ökad smittorisk, som så långt möjligt behöver elimineras. I båda fallen uppstår nya arbetsmiljöfrågor, som behöver hanteras – inte minst om vi siktar på ett längre hållbart arbetsliv. Arbetsmiljön är viktig för alla, genom hela arbetslivet, men blir under Covid-19 extra viktig och särskilt för den som exempelvis tillhör någon riskgrupp.

Även insatser som ger möjligheter till kompetensutveckling, vidareutbildning och omställning blir nu superviktiga. Krisen förväntas påskynda strukturomvandlingen och medför förändringar i arbetssätt. Också här gäller det att alla behöver kunna ta del av insatserna, äldre såväl som yngre. Såväl samhället, arbetsgivarna som de anställda har ett ansvar i det. Även om äldre personer inte generellt kan förväntas göra kompletta lappkast i karriären, så behöver många få möjlighet att ställa om tillräckligt mycket för att underlätta ett längre arbetsliv och därmed möjligheter att påverka sin pension.

Det förtjänar också att än en gång påpekas: även om det i kristider och på enskilda arbetsplatser ser ut att råda konkurrens mellan äldre och yngre om jobben, så stämmer inte detta sett till helheten. Äldre personer behöver inte lämna för att ge plats åt yngre. Alla behövs och alla behöver ha möjligheter till utveckling i arbetslivet.