Livslängden ökar – men även variationen beroende på utbildning och yrke

Igår, den 1 juli publicerade SCB de årliga nya livslängdstabellerna. Resultaten visar att den genomsnittliga livslängden ökat med drygt ett år under perioden från 2011 till 2020, även om situationen med Covid-19 medfört en liten minskning jämfört med 2019. Orsakerna till den ökande medellivslängden står att finna i lägre dödlighet i hjärt- och kärlsjukdomar samt cancer.

Medellivslängden i Sverige är trots Covid-19 ändå fortsatt relativt hög jämfört med övriga europeiska länder. Det finns också en ganska stabil regional variation inom landet med en högre livslängd i söder samt i Stockholms och Uppsala län och något lägre livslängd i norr.

Men samtidigt och mer oroande ökar skillnaderna i medellivslängd beroende på utbildningsnivå. SCB använder här måttet ”återstående medellivslängd vid 30 års ålder” och konstaterar medellivslängden är nästan 6 år längre för dem med eftergymnasial utbildning, jämfört med dem som enbart har förgymnasial utbildning.

Att medellivslängden ökar och vi förväntas leva och även förbli relativt friska längre är ju glädjande. Men det kan också medföra påfrestningar för pensionssystemet om vi inte arbetar längre. I och med att vi lever längre, så behöver det samlade pensionskapitalet räcka längre och till fler. Därigenom blir den utbetalade pensionen lägre jämfört med tidigare inkomst.

En lösning på det problemet är att vi arbetar längre. Men flera rapporter, från bland andra Delegationen för senior arbetskraft, har visat att inte bara livslängden varierar med utbildning, utan också att låg inkomst, låg utbildning, påfrestande arbete och dålig hälsa samvarierar och leder till tidig pensionering, låg livslön och därmed låg pension. Den som har högre inkomst och god utbildning kan däremot tänka sig arbeta längre upp i åren, vilket ger högre livslön och därmed också högre pension.

 Eftersom en förlängning av arbetslivet medför att den enskildes pension ökar – livsvarigt med mellan sju och åtta procent för varje år som arbetslivet förlängs – så bidrar ojämnt fördelade möjligheter att arbeta längre till att även pensionen blir mer ojämnt fördelad. Idag är det också skattemässigt gynnat att arbeta längre upp i åren, vilket också ger en anledning till att fler bör få möjlighet att arbeta längre.

Delegationens resultat visar också att fler äldre skulle kunna och vilja arbeta längre upp i åren – med rätt förutsättningar:

• En bra arbetsmiljö – såväl fysiskt som psykosocialt – genom hela arbetslivet
• Möjligheter till kompetensutveckling, vidareutbildning och omställning – genom hela arbetslivet
• En positiv attityd från arbetsgivare gentemot äldre arbetstagare
• Möjligheter att anpassa arbetslivet.

Det är också viktigt att notera att om inget görs riskerar klyftorna mellan olika kategorier pensionärer att öka, mer än klyftorna mellan olika kategorier arbetskraft.

Dessa slutsatser har även framförts av arbetstagarparterna i flera sammanhang, såsom remissvar och i TCOs pensionspolitiska program.

Höjda åldersgränser i pensionssystemen riskerar att slå väldigt orättvist så länge som arbetsmiljön generellt sett är inte är tillräckligt hälsosam i exempelvis välfärdsyrkena. Här är kvinnor, ofta välutbildade, som arbetar i offentlig sektor en grupp vars arbetsmiljö utmärks av en hög förekomst av arbete under hög anspänning, vilket i längden medför hälsorisker. En fortsatt obalans mellan resurser och verksamhetsuppdrag i välfärdens yrken som också ofta är bristyrken, skapar också svårigheter att lösa kompetensförsörjningen i välfärdstjänsterna.

Om pensionsrelaterade åldersgränser höjs, behöver därför rapporternas resultat tillämpas och förutsättningarna ovan komma till för att fler ska kunna arbeta längre. Samtidigt måste noteras att om 60 procent av tidigare lön ska vara ett riktmärke för en rimlig nivå på den allmänna pensionen, så är de höjningar av åldersgränserna som riksdagens pensionsgrupp föreslår inte tillräckliga, utan även pensionsavgifterna och övriga avsättningar till den allmänna pensionen behöver höjas.

Krisen med anledning av Covid-19 förväntas påskynda strukturomvandlingen och medför stora förändringar i arbetssätt på många områden. Därför blir nu insatser som ger möjligheter till kompetensutveckling, vidareutbildning och omställning än mer viktiga. Det måste också vara så att alla kan ta del av insatserna, äldre såväl som yngre. Såväl samhället, arbetsgivarna som de anställda har ett ansvar i det. Även om äldre personer inte generellt kan förväntas göra kompletta lappkast i karriären, så behöver många få möjlighet att ställa om tillräckligt mycket för att underlätta ett längre arbetsliv och därmed få möjlighet att påverka sin pension.

Det förtjänar också att än en gång påpekas: även om det i kristider och på enskilda arbetsplatser ser ut att råda konkurrens mellan äldre och yngre om jobben, så stämmer inte detta sett till helheten. Äldre personer behöver inte lämna för att ge plats åt yngre. Alla behövs och alla behöver ha möjligheter till utveckling i arbetslivet.