I dagsläget är det osäkert hur Corona-pandemin kommer att påverka pensionerna i det allmänna systemet rent finansiellt.  Pensionsnivåerna beror dels av mängden arbete i ekonomin, det vill säga hur många som arbetar och hur mycket. Vidare har buffertfondernas (AP1-AP4) utveckling också effekt. Covid-19 har medfört att sysselsättningen fallit och arbetslösheten ökat, vilket kan vara negativt för pensionerna.  Än så länge har pandemin påverkat ekonomin under knappt ett halvår och framtiden är osäker, även om det finns förhoppningar om en ökande stabilitet och vikande smittrisk, genom vaccin eller att smittan annars klingar av.

Det vi däremot vi vet, är att åldersgränserna i det allmänna pensionssystemet kommer att höjas. Bakgrunden är ju att den förväntade livslängden ökar och därmed behöver balansen mellan år i och utanför arbetslivet också justeras. I år, 2020, har lägsta åldern för att ta ut allmän inkomstpension höjts från 61 till 62 år och LAS-åldern höjts från 67 till 68 år. År 2023 kommer 65-årsgränsen att höjas till 66 år.  Det innebär att grundskyddet garantipensionen (grundpensionen) och bostadsbidraget inte betalas ut förrän vid 66 år.

Höjda pensionsåldrar och Covid-19 innebär båda och var för sig att frågorna om ett hållbart längre arbetsliv ställs på sin spets.

TCO har i flera sammanhang, bland annat i det Pensionspolitiska programmet (2019) påpekat att om  åldersgränserna i pensionssystemet höjs, behöver man samtidigt genomföra förbättringar av arbetsmiljö samt öka möjligheterna till kompetensutveckling, vidareutbildning och omställning genom hela arbetslivet. Äldre behöver även stärkta möjligheter till flexibla arbetstider.

Om arbetslivet ska förlängas, för att möta ökningar i förväntad livslängd, så måste det ske på ett sätt som är hållbart. Fler arbetstagare behöver känna att de både vill och kan förlänga sitt arbetsliv och ändå lämna med värdighet, den dag det är dags att gå i pension.

Såväl förväntad livslängd efter 65 år, som möjligheterna att arbeta längre upp i åren är ojämnt fördelade mellan yrkes och utbildningsgrupper, både sett till hela arbetsmarknaden och bland tjänstemännen.  Eftersom en förlängning av arbetslivet också medför att den enskildes pension ökar – livsvarigt med mellan sju och åtta procent för varje år som arbetslivet förlängs – så medför detta att även pensionen blir ojämnt fördelad.

Höjda åldersgränser i pensionssystemen riskerar därför att slå väldigt orättvist så länge som arbetsmiljön generellt sett är inte är tillräckligt hälsosam i välfärdsyrkena. Kvinnor, ofta välutbildade, som arbetar i offentlig sektor är en grupp vars arbetsmiljö utmärks av en hög förekomst av arbete under hög anspänning, vilket i längden medför hälsorisker. En fortsatt obalans mellan resurser och verksamhetsuppdrag i välfärdens yrken som också ofta är bristyrken, skapar också svårigheter att lösa kompetensförsörjningen i välfärdstjänsterna. 

I och med Coronakrisen blir dessa frågor högaktuella. De som har möjlighet arbetar hemifrån, med allt vad det innebär av förändring, såväl till det bättre som till det sämre. Andra, som går till jobbet, ställs i många fall inför en tuffare arbetsmiljö med bland annat ökad smittorisk, som så långt möjligt behöver elimineras. I båda fallen uppstår nya arbetsmiljöfrågor, som behöver hanteras – inte minst om vi siktar på ett längre hållbart arbetsliv. Arbetsmiljön är viktig för alla, genom hela arbetslivet, men blir under Covid-19 extra viktig och särskilt för den som exempelvis tillhör någon riskgrupp

Även insatser som ger möjligheter till kompetensutveckling, vidareutbildning och omställning blir nu superviktiga. Krisen förväntas påskynda strukturomvandlingen och medför förändringar i arbetssätt.  Också här gäller det att alla behöver kunna ta del av insatserna, äldre såväl som yngre. Både samhället, arbetsgivarna och de anställda har ett ansvar i det.  Även om äldre personer inte generellt kan förväntas göra kompletta lappkast i karriären, så behöver många få möjlighet att ställa om tillräckligt mycket för att underlätta ett längre arbetsliv och därmed möjligheter att påverka sin pension. 

Det förtjänar också att än en gång påpekas: även om det i kristider och på enskilda arbetsplatser ser ut att råda konkurrens mellan äldre och yngre om jobben, så stämmer inte detta sett till helheten. Äldre personer behöver inte lämna för att ge plats åt yngre. Alla behövs och alla behöver ha möjligheter till utveckling i arbetslivet.