Nyligen lanserade Fores antologin Arbetsmarknad i förändring i vilken en rad forskare vrider och vänder på frågan hur arbetskraftens omställningsförmåga kan förbättras. Jag hade förmånen att få kommentera antologin i samband med lanseringen men tänkte ta tillfället i akt att utveckla några av mina resonemang nedan, samt diskutera ett par av de åtgärder som vidtagits på området under senare tid med anledning av Coronapandemin.

Det är inte är så att det saknas tidigare texter på temat, tvärtom. Utmärkande för den här antologin är dock insikten om att mångbottnade problem kräver mångdisciplinära lösningar. På så sätt skiljer den också ut sig från de parallella spår som annars ofta kännetecknar både politiska och vetenskapliga diskussioner.

I korthet kan tre antaganden sägas ligga till grund för de olika bidragen i antologin. Utöver att det finns mycket att vinna på att ta hjälp av olika samhällsvetenskapliga discipliner för att förstå, förklara och i förlängningen förändra förutsättningarna för omställning, så konstateras att Sverige i grunden står väl rustat för att hantera utmaningar kopplade till ny teknik. Resurserna behöver dock användas mer effektivt än idag.

Dessa antaganden är enkla att hålla med om. Vi är många som delar problembeskrivningen att det är för mycket stuprörstänk och för lite av sammanhängande strukturer för kompetensförsörjning i Sverige. Likaså att det behövs ett samlat grepp för att hantera arbetslöshet, bristyrkesproblematik och livslångt lärande. Detta knyter i sin tur an till frågan som löper som en röd tråd genom antologin, nämligen huruvida befintliga strukturer möjliggör eller begränsar förbättrad omställning.

Svaret ligger väl som alltid däremellan. Med det sagt fastnade jag ändå vid att det i inledningen argumenteras för att ”gamla strukturer måste överges” (s. xiv). Det är möjligt att det är en fråga om semantik men som jag läser de olika bidragen tänker jag tvärtom att en stor behållning med antologin är att den, just genom att bidra med nya begrepp och därmed nya analytiska verktyg, snarare visar på att det är möjligt att utveckla befintliga strukturer.

Ekonomgeografen Martin Hennings kapitel om hur vi kan förstå förändrade humankapitalstrukturer med hjälp av en begreppsapparat innehållande kompetenslandskap, kompetensknippen och regionala familjer är ett utmärkt exempel, som ger nya insikter om hur vi kan förstå dynamiken på arbetsmarknaden, betydelsen av den regionala dimensionen i arbetsmarknadspolitiken samt värdet av att kunna bryta ner yrken i olika kompetenser. Det senare är inte minst viktigt i relation till vägledning och validering.

Från TCO:s sida brukar vi framhålla att svensk omställningsförmåga vilar på fyra ben: det är den aktiva arbetsmarknadspolitiken, arbetslöshetsförsäkringen, utbildningssystemet (inbegripet den högre utbildningen) samt de omställningsavtal som fack och arbetsgivare bär upp gemensamt. Det senare är inte så uppmärksammat i antologin men lyfts fram av bland annat OECD som en nyckel för att Sverige ska klara den digitala transformationen på ett bra sätt.

De olika delarna i omställningssystemet är i sin tur beroende av varandra. Det innebär att brister det i en del får det följdeffekter. Annorlunda uttryckt behöver vi skruva i samtliga delar för att få helheten och styrningen att fungera bättre.

I Coronapandemins spår har också många reformer av både tillfällig och permanent karaktär kommit på plats. Satsningar på korta kurser inom yrkeshögskola och högskola, omfördelning av socialfondsmedel för att kompetensutveckla varslad och korttidspermitterad personal samt en utvidgad möjlighet för omställningsorganisationer att köpa uppdragsutbildning av arbetsmarknadsskäl är några exempel.

Vad dessa initiativ åskådliggör är att arbetsmarknadspolitiken och utbildningspolitiken behöver växeldra för att möjliggöra kompetensutveckling för fler. Det är också ur det perspektivet som man kan förstå förslaget som presenterades i förra veckan att skriva in i högskolelagen att högskolorna i sin verksamhet ska främja ett livslångt lärande.

För att universitet och högskolor ska kunna axla ett sådant ansvar räcker det emellertid inte med ett förtydligande i högskolelagen utan erforderliga ekonomiska resurser måste naturligtvis också till. Men ord spelar roll och genom att i enlighet med TCO förorda det bredare begreppet livslångt lärande (till skillnad från Styr- och resursutredningens snävare fort- och vidareutbildning) så understryks att lärosätenas utbildningsutbud ska svara mot flera olika behov, varav ökade krav på omställning är ett.

Livslångt lärande har ibland beskrivits som ett buzzword, tomt på innehåll. Ska man våga sig på en förklaring till detta tror jag att otydligheten kan ha att göra med att vi fram tills nu lagt så mycket fokus på lärande utsträckt i tid, att vi missat eller åtminstone underskattat begreppets rumsliga dimension. Tolkat på det viset är det ett viktigt signalvärde att lyfta fram lärosätenas roll som en plats även för den här typen av lärande. I bästa fall kan det bidra till att ge konkretion åt begreppet, och därigenom göra övergången från politik till praktik enklare att åstadkomma. Förslaget överensstämmer också med en internationell begreppsapparat.

Och med det är vi tillbaka där startade, i antologin från Fores och den principiellt intressanta frågan om (institutionell) ansvarsfördelning och finansiering för omställning. Klart är att Coronakrisen kommer att påskynda omstruktureringen inom åtminstone delar av arbetsmarknaden. För att möta utvecklingen kommer det att krävas framsynta förslag och beslut vilket förutsätter att perspektiv bryts mot varandra. Oberoende av om man instämmer i de slutsatser som dras fyller mångvetenskapliga diskussioner likt dem som förs i antologin också ur det perspektivet en viktig funktion.