Starka idéer om vad som fungerar och inte mixas med begränsad kunskap om hur det faktiskt förhåller sig, i en till synes förödande mix. Alla skyller på alla samtidigt som ingen – paradoxalt nog –  tycks veta vad den andre gör. Under tiden kommer oroväckande signaler om avmattning i konjunkturen och kommuner som går på knäna när staten träder tillbaka. 

Det finns något djupt beklämmande i att ansvariga politiker, trots det ansträngda läget, inte har några betänkligheter inför att rulla ut ett fullskaligt  ”tuta-och-kör-experiment” enligt punkt 18 i Januariavtalet, samtidigt som man tycks tämligen ointresserad av att göra någonting åt de bristande förutsättningarna för utvärdering av arbetsmarknadspolitiken i Sverige. Trotsattrandomiserade studier på arbetsmarknadsområdet skulle kunna bidra med den kunskap som så väl behövs om vad som fungerar bättre respektive sämre i arbetsförmedling och arbetsmarknadspolitik.

Australien i all ära, och givetvis ska man lära och ta inspiration av andra länder, men alla som ägnat sig åt komparativ arbetsmarknadsforskning vet att det inte är så enkelt som att plocka en modell från en nationell kontext till en annan. Institutioner likt Arbetsförmedlingen är trögrörliga (det ligger liksom i sakens natur), präglade av spårbundenhet och dessutom inbäddade i andra institutionella sammanhang. Utan att ge sig in i någon djupare ontologisk diskussion behöver man således ta utgångspunkt i det som är, och inte det som man önskar vara när man sjösätter en reform av det här slaget. Konkret betyder det att man måste skynda långsamt för att alls komma i mål, och inte sätta parantes omkring delar av verkligheten som inte överensstämmer med ens föreställning om hur arbetsmarknaden borde fungera.

Det totala ointresset för Arbetsmarknadsutredningens gedigna och i stort heltäckande arbete, i kombination med den anmärkningsvärt korta tiden för Arbetsförmedlingens analysuppdrag, förstärker emellertid intrycket av att underbyggda förslag och gradvisa förändringar inte har någon plats i dagens aktiva arbetsmarknadspolitik. Synd, kan tyckas, med tanke på den långa tradition av ambitiös arbetsmarknadspolitik som ändå finns att förvalta och bygga vidare på. Istället ska systemet kalibreras efter hand vilket sannolikt kommer att innebära en än större ryckighet i den förda politiken.

Arbetsmarknadsministern har uttryckt att hon vill se en ökad träffsäkerhet i arbetsmarknadspolitiken. Det är en lovvärd ambition men givet arbetslöshetens sammansättning är det svårt att se hur reformen som sådan ska kunna åstadkomma det, eller svara upp mot de strukturella problem som finns på arbetsmarknaden, om den inte samtidigt kombineras med en rejäl satsning på en sammanhållen utbildnings- och kompetensförsörjningspolitik. I debatten har också paralleller dragits till omställningsorganisationernas goda matchningsresultat men då måste samtidigt beaktas att de arbetar med helt andra grupper av arbetslösa än vad som i regel är fallet vid Arbetsförmedlingen, där fokus på senare år nästan uteslutande har handlat om att rusta. Utmaningarna för en privat och en offentlig arbetsförmedling är och kommer att vara desamma.

Reformeringen av Arbetsförmedlingen har beskrivits som den mest genomgripande förändringen av en stor myndighet i svensk förvaltningshistoria. Ur det perspektivet blir den politiska hanteringen än mer obegriplig. Som sociolog kan man också förundras över att så litet tycks handla om vad arbetsmarknadspolitiken ska uppnå eller om arbetsmarknadens funktionssätt i relation till strukturomvandling och omställning. Vad betyder till exempel statlig närvaro och en fungerande lokal byråkrati för tilliten i ett samhälle?

Missförstå mig rätt. Det behövs verkligen en klok omorganisering av arbetsmarknadspolitiken och Arbetsförmedlingen. Men när forskningen och erfarenheten hos oss parter bara negligeras närmar vi oss en situation där arbetsmarknadspolitiken drivs av helt andra krafter än de som är baserade på befintlig kunskap.  Om inte annat så med hänsyn till de arbetssökande runt om i landet så är det viktigt att frågetecknen rätas ut.

Att skifta perspektiv och omvärdera sin ståndpunkt är ett sätt att ta ansvar för den uppkomna situationen, men framstår också som helt nödvändigt för att ro reformen i hamn. TCO:s uppmaning till ansvariga politiker är inte att stå på bromsen men att skynda långsamt.

Finns det på allvar en önskan från politiskt håll om att få veta om de planerade reformerna ger önskad effekt (och det får en väl ändå utgå från att det gör) behöver reformerna dessutom implementeras på ett sätt som gör dem möjliga att utvärdera. Med nuvarande ordning syns förutsättningarna för det försvinnande små vilket i praktiken innebär att stora delar av den arbetsmarknadspolitiska verksamheten kommer förbli höljd i dunkel. Det tål verkligen att funderas på vem som tjänar på att ha det på det viset.