Riksbanken sänkte idag sin styrränta, reporäntan, till (minus) -0,1 procent. Reporäntan är normerande för de korta räntorna i ekonomin, såsom rörlig bostadsränta. Räntan bedöms förbli negativ tills konsumentprisinflationen med fast ränta (KPIF) åter än ”nära 2 procent”.

Dessutom har Riksbanken börjat stödköpa statsobligationer i syfte att tvinga ner även de lite längre räntorna.

Mycket välbefogad kritik har riktats mot Riksbankens beslut att från sommaren 2010 börja höja reporäntan liksom mot dess saktfärdighet att åter sänka den när det väl stod klart att politikomläggningen hade slagit fel.

Riksbankens misstag kostade den svenska ekonomin tiotusentals jobb och är en bidragande orsak till att inflationen idag underskrider dess inflationsmål.

USA:s centralbank Federal Reserve började redan 2008 köpa upp värdepapper på marknaden i syfte att hålla de längre räntorna nere. Många menar att denna politik hade klara positiva effekter på den amerikanska ekonomin.

Men situationen idag i Sverige skiljer sig radikalt från den som rådde i USA 2008. Både BNP och sysselsättningen växer idag i Sverige, om än långsammare än vi skulle vilja se. De svenska långräntorna är redan extremt låga. Igår låg den tioåriga statsobligationen på 0,62 procent.

Det är inte särskilt troligt att de penningpolitiska åtgärder som Riksbanken idag aviserade kommer att få någon egentlig effekt på svensk ekonomi.

Svensk ekonomi skulle dock må bra av en mer expansiv ekonomisk politik. Eftersom penningpolitiken redan har spelat ut sin roll faller ansvaret på finanspolitiken.

Både den svenska statsskulden och statslåneräntorna är mycket låga, både i ett historiskt och ett internationellt perspektiv. Det finns därmed ett stort utrymme för ökade offentliga investeringar, vilket skulle kunna ha stora positiva effekter på svensk ekonomi.

Tyvärr finns ett blocköverskridande samförstånd i Sverige att en sådan politik skulle strida mot överskottsmålet och därför inte är att tänka på.

Detta är ett politiskt misslyckade av stora mått.