Skolan behöver mindre sunt förnuft – inte mer

TCObloggar 2015-04-09

Häromveckan rapporterade webbtidningen Dagens Arena att Alliansregeringens avskaffande av den allmänna behörigheten i gymnasieskolans yrkesprogram genomfördes utan forskningsstöd. Nyheten kom knappast som en överraskning för särskilt många. Det är inte första gången omfattande skolreformer – och för den delen politiska reformer överhuvudtaget – drivs igenom utan annat stöd än så kallat ”sunt förnuft” (eller ännu värre, fromma förhoppningar).

Alliansregeringens tanke med att avskaffa högskolebehörigheten i yrkesprogrammen och minska undervisningstimmarna i engelska, svenska och matematik, var att fler elever skulle klara gymnasiet. De måhända skoltrötta elever som hoppade av yrkesprogrammen skulle inte göra det om de ”slapp” läsa så mycket teoretiska ämnen, lydde resonemanget. Man hoppades också att detta skulle göra yrkesprogrammen mer attraktiva.

Sunt förnuft, kan man tycka.

I stället har utvecklingen sedan 2011 enligt Svenska Dagbladet varit den rakt motsatta: andelen elever som inte slutför utbildningen (en tredjedel) är oförändrad, allt färre niondeklassare söker yrkesprogrammen och andelen elever på yrkesprogrammen som får högskolebehörighet har minskat kraftigt. Förhoppningarna tycks alltså ha kommit på skam i alla avseenden.

Det förefaller tämligen uppenbart att sunt förnuft inte är en lämplig grund för politiska reformer. Särskilt gäller detta stora komplexa system med svårbedömda, oförutsägbara och samverkande processer – som skolan. Och det borde inte komma som en överraskning. Exempel om incitament som slagit fel finns det gott om. Jag ska bjuda på två enkla sådana.

Den amerikanska nationalekonomen Steven Levitt, som bland annat är medförfattare till den populärvetenskapliga bästsäljaren ”Freakonomiks”, ville få sin treåriga dotter Amanda att sluta använda blöja. Hans metod var att ge henne M&M-godisar varje gång hon bad om att få kissa i pottan. Till en början fungerade det, men redan efter tre dagar märkte han att dottern började kissa påfallande ofta och i mycket små doser. Det som hade skett var att hon genomskådat hans incitamentsmodell och börjat ransonera sitt kissande för att få ut maximalt antal M&M:s. Levitt konstaterade fascinerat: om en disputerad Harvardekonom inte kan styra en treårings beteende i tre dagar med enkla incitament – hur kan man då förvänta sig att styra ett helt lands befolkning i ens tre timmar?

Ett annat uppmärksammat fall har beskrivits i en vetenskaplig artikel av de två israeliska beteendeekonomerna Uri Gneezy och Aldo Rustichini. De ville undersöka om man kunde få föräldrar att hämta sina barn tidigare i förskolan. För att åstadkomma detta införde man en straffavgift på ca 20 kronor för de föräldrar som kom efter stängningstiden klockan 16. Det överraskande resultatet blev att de sena hämtningarna inte alls minskade – utan tvärtom ökade! Förklaringen, enligt forskarna, var att böterna inte fick funktionen av ett straff, utan snarare uppfattades som en prissättning på sena ankomster. Därmed blev det mer legitimt att hämta barnen sent – man hade ju ändå betalat för det. Föräldrarna agerade alltså helt rationellt, men tvärtemot det som varit avsikten med förseningsavgiften. Ungefär som i fallet med avskaffandet av högskolebehörigheten i yrkesprogrammen.

Vilket var då kunskapsunderlaget som låg till grund för gymnasiereformen? Dagens Arena har frågat Anita Ferm, som ledde utredningen ”Framtidsvägen – en reformerad gymnasieskola”, och fått följande svar: "Alltså forskningsstöd? Vi tittade på avhoppen och vi pratade med en förfärlig massa elever".

Inte mycket till forskningsstöd, med andra ord. Folkpartiets nuvarande utbildningspolitiska talesperson Christer Nylander hävdar då istället att man lutade sig på beprövad erfarenhet. Men det påståendet bygger på en missuppfattning om vad som avses med beprövad erfarenhet, vilket framgår av en enkel sökning Skolverkets hemsida: ”Det betyder att lärare stödjer sig på erfarenheter som prövats under en längre tid, är systematiskt utvärderade och dokumenterade. Det räcker alltså inte med att ett antal lärare eller ett lärarlag tycker att en metod fungerar för att den ska betraktas som byggd på beprövad erfarenhet.” 

Det tycks alltför lätt att svänga sig med begrepp som ”forskningsbaserad”, ”beprövad erfarenhet” och ”evidensbaserad praktik”. I själva verket tycks bevekelsegrunden för politiska beslut påfallande ofta vara det man ”tror” är ”rätt”. Och skolan tycks vara särskilt utsatt för ”sunt förnuft”-reformer, något som bland annat uppmärksammats av idéhistorikern Sven-Eric Liedman i Dagens Nyheter. 

Hur kommer det sig då att vissa politiker tror sig veta vad som är bäst för elever, lärare, skolledare och samhället i stort – och hur kommer det sig att så många av oss tror dem?

Om detta skulle det nog behövas forskning, men var och en som använder sitt ”sunda förnuft” kan ju försöka sig på några kvalificerade gissningar. En uppenbar sådan är att alla har personlig erfarenhet av skolan. Vi har alla gått i skolan och många har barn i skolan eller känner andra som har det. Vi kanske har bekanta som är eller har varit lärare och skolledare. Därför är det (alltför) lätt att ha en egen uppfattning eller lita på politiker som har det – på ett helt annat sätt än vi antagligen skulle göra i frågor som exempelvis vaccinationsprogram, pensionssystemet eller regleringen av den finansiella sektorn, där vi skulle fästa betydligt större vikt vid bedömningar som görs av medicinsk expertis eller disputerade nationalekonomer.

Och samtidigt som skolan tycks vara särskilt utsatt för ”det sunda förnuftets politik”, finns det anledning att tro att den är särskilt olämplig som spelplan för just denna. För det första ska skolans verksamhet baseras på vetenskap och beprövad erfarenhet – kunskap ska stå i centrum, inte allmänt tyckande. För det andra är skolan en extremt komplex och svårförutsägbar verksamhet med en mängd olika aktörer i olika åldrar, med skilda mål, intressen och grader av inflytande. För det tredje får förändringar på skolans område långsiktiga konsekvenser med stora spridningseffekter i samhället.

Sammantaget gör dessa omständigheter att politiker och beslutsfattare bör iaktta särskild försiktighet och sträva efter så stort kunskapsunderlag som möjligt (därför är exempelvis tondövheten inför den massiva remissopinionen mot betyg från årskurs fyra så problematisk.)

Med detta sagt vill jag understryka att det inte per definition är fel med reformer som genomförs utan vetenskapligt stöd. Ibland saknas det relevant forskning, ibland är forskningsläget inte entydigt och ibland behöver politiker göra ideologiska avvägningar i målkonflikter av olika slag. Men att lägga enstaka förslag utan stöd i forskning är inte detsamma som att utforma stora delar av  skolpolitiken på samma lösa grund, eller att styvnackat vilja driva igenom förslag som går på tvärs med befintlig forskning.

Dessutom kan även ”sunt förnuft”-reformer genomföras på sätt som möjliggör utvärdering efter hand och som begränsar eventuella skadeverkningar och förebygger oavsedda incitament. Man kan genomföra reformer stegvis och med kontrollgrupper, man kan välja tydligt definierade och uppföljningsbara kriterier och kontrollstationer, man kan samarbeta med oberoende forskare i planering och implementering.

En del förslag i den riktningen lämnades i förra årets utredning ”Utvärdera för utveckling – om utvärdering av skolpolitiska reformer”, så förhoppningsvis blir det mindre sunt förnuft och mer kunskap och försiktighet i framtiden. Tanken är nog också att det nyinrättade Skolforskningsinstitutet och den idag tillsatta Skolkommissionen ska bidra till en mer kunskapsbaserad skolpolitik (även om man inte kan vara helt säker).

Men det yttersta ansvaret vilar tungt på de politiska partierna.

- - -

En nedkortad version av detta inlägg har publicerats som debattartikel på Dagens Arena.

En tidigare version har publicerats på bloggen Skola och samhälle.

 

Vi vet att Sverige måste våga mer i morgon

Vi är 1,4 miljoner, mitt i samhällets och arbetsmarknadens förändring. Vi är sjuksköterskor, lärare, poliser och journalister. Du möter oss genom hela livet. Och i hela landet. Inför höstens riksdagsval är våra prioriterade frågor bättre möjligheter till vidareutbildning genom hela livet, framtidens arbetsliv samt en bred skattereform. Men vi ställer inte bara krav. Vi har lösningar också.

Läs mer här

Vi behöver en ny skattereform bland annat för utjämningssystemet

Med bara månader kvar till valet är det dags för politiker att sätta frågan om att reformera det kommunala utjämningssystemet högt upp på agendan för att hela Sverige ska leva. Vi behöver en ny skattereform.

Läs mer här

Arbetstidsgapet mellan kvinnor och män måste minska

För att minska inkomstskillnaderna mellan könen och närma oss ekonomisk jämställdhet behöver arbetstidsgapet mellan kvinnor och män minska. En viktig del för att nå dit är att kvinnor och män delar lika på föräldraledigheten. I den här rapporten går vi igenom TCO:s förslag.

Läs mer här

Hitta ditt fackförbund

Använd filtret nedan för att hitta ditt fackförbund