Försämrat studiemedel slår mot kvinnor, äldre studenter och den breddade rekryteringen

TCObloggar 2014-02-20

I dag aviserade regeringen avsevärda försämringar av studiemedlet. Bidragsdelen sänks med 300 kronor, lånedelen höjs med 1300 kronor, vilket förändrar den redan skeva 1/3-fördelningen av bidrag/lån till ungefär 1/4. Man avskaffar också avskrivningen av studielån som ej återbetalats vid 68 års ålder.

En officiell kommentar från TCOs ordförande Eva Nordmark finns här.

På sedvanligt politiskt nyspråk försökte finansminister Anders Borg mot bättre vetande på morgonens presskonferens utmåla reformen som en förbättring: "Studenterna har fått betydligt bredare möjligheter att arbeta under de senare åren och då är det också rimligt att man anpassar studiemedelssystemet till det. Det är också väldigt klokt att förbättra studiemedlen och att höja studielånet med en tusenlapp ger ju en bättre ekonomisk situation för studenterna."

Men bara en liten stund dessförinnan, på samma presskonferens, hade finansministern sagt: "Det är rimligt att man har lite tuffare regler på bidragsdelen därför att utbildning är en investering." Menar Anders Borg att det är "klokt att förbättra studiemedlen" med "tuffare regler"? Eller har han bara trasslat in sig i sina alltmer motsägelsefulla formuleringar?

I själva verket är det så att regeringen i ett slag (eller snarare tre: sänkt studiebidrag, höjt studielån och slopad avskrivning) har lyckats snickra ihop en reform som missgynnar studenter från studieovana hem och personer som börjar studera sent i livet. Två av de grupper som TCO anser att studiemedelssystemet särskilt måste beakta.

Det råkar också vara så att dessa grupper i hög grad utgörs av kvinnor. Kvinnor är i stor majoritet bland de studenter som läser långa utbildningar som leder till yrken med låga ingångslöner och dålig löneutveckling (exempelvis sjuksköterskor och lärare). Kvinnor är i stor majoritet bland studenterna som påbörjar sina studier sent i livet. Kvinnor slutbetalar dessutom sina lån i långsammare takt än männen och riskerar därmed i högre grad att drabbas av den slopade avskrivningsåldern.

Med tanke på reformens skeva könsprofil och koppling till studiemedlet, är det märkligt att ingen kommentar ännu har lämnats av det statsråd som kanske främst berörs av förslagen: Maria Arnholm (Fp), som är jämställdhetsminister och biträdande utbildningsminister med ansvar för studiemedelssystemet.

För en vecka sedan träffade Maria Arnholm presidiet för Sveriges förenade studentkårer. SFS framförde då att organisationen "anser att studiemedlet ska uppgå till 50 procent lån och 50 procent bidrag men ser positivt på den uttalade ambition som funnits tidigare, att studiemedlet ska bestå av 60 procent lån och 40 procent bidrag." Enligt SFS var mötet med Maria Arnholm "både intressant och givande". Man undrar hur SFS ser på det mötet idag.

Det är förvånande att regeringen med så hög svansföring lanserar ett reformpaket som så tydligt missgynnar just kvinnor (även i andra delar). Däremot är det vid det här laget inte längre förvånande att alliansens utbildningspolitik har andra syften än motverka den sociala snedrekryteringen. Sedan 2006 har man fattat ett stort antal politiska beslut som sammantagna ger en bild av att regeringen inte prioriterar breddad rekrytering. Här är några exempel:

  • - Avskaffad högskolebehörighet i gymnasieskolans yrkesprogram
  • - Avskaffad arbetslivserfarenhet som behörighetsgrund till högskolan
  • - Färre platser i Komvux
  • - Rut-avdrag för läxläsning
  • - Förändringar i antagningssystemet till högskolan så att det gynnar unga som börjar plugga direkt efter gymnasiet
  • - Minskade resurser till högskolan, vilket har lett till bland annat färre utbildningsplatser och färre fristående kurser
  • Den sociala snedrekryteringen till högre utbildning i Sverige beskrivs på flera olika sätt i SCB:s statistik. Ett är att endast 21 procent av de unga med förgymnasialt utbildade föräldrar hade påbörjat en högskoleutbildning läsåret 2011/2012. För unga med forskarutbildade föräldrar var andelen fyra gånger så hög, hela 84 procent. Ett annat är att 36 procent av högskolenybörjarna under 35 års ålder hade högutbildade föräldrar (med minst en treårig eftergymnasial utbildning), medan motsvarande siffra för befolkningen i stort är var fjärde. Snedrekryteringen är alltså tydlig och har inte minskat på många år.

    Med tanke på bland annat ovanstående reformer och i ljuset av de kraftigt försämrade skolresultaten i PISA-undersökningen och de ökande kunskapsklyftorna mellan elever med hög- respektive lågutbildade föräldrar, är det nog tyvärr bara är en tidsfråga innan snedrekryteringen börjar öka igen. Regeringens reformer pekar sannerligen inte i rätt riktning – oavsett hur mycket man försöker få dem att framstå som "satsningar" eller "förbättringar". Detta är en fråga som borde stå högt upp på den politiska dagordningen.

    Nu har eufemismer och språkliga krumbukter mindre betydelse; studenterna låter sig inte luras. De ovanligt skarpa och samstämmiga kommentarerna från nuvarande och tidigare studentrepresentanter innehåller formuleringar som "mörkrädd", "otroligt korkat", "det är nu vi måste ryta till", "ta från de rika och ge till de fattiga", "nu är det tydligen studenternas tur att betala för skattesänkningar" och "det är skillnad på ett system som försätter studenter i stora låneskulder och på ett välfärdssystem som investerar i framtiden". Dagens studiemedelsreform kan mycket väl visa sig vara en rejäl felbedömning från regeringens sida som potentiellt kan få stora konsekvenser i valrörelsen.

    Finansministerns resonemang om att utbildning är en individuell investering tyder på en anmärkningsvärt snäv syn på den högre utbildningens värde – inte bara för individen utan också för samhället. Att motivera skärpta studiemedelsregler med att utbildning är en investering för individen innebär att man inte betraktar högskoleutbildning som en långsiktig och samhällsekonomiskt gynnsam gemensam investering.

    Men det innebär också att man avvisar tanken om att det är ett samhälleligt ansvar att minska klyftorna i samhället och öka alla människors möjligheter att skapa sig ett bättre liv, eller, för att använda ett begrepp som regeringen brukar tillämpa i arbetsmarknadspolitiken: att "sänka trösklarna" till högre utbildning. Om samhället steg för steg retirerar från ansvaret att öka tillgången till högre utbildning för alla, vilket nu sker, innebär det också att människor blir mer bundna av sin bakgrund och sina ekonomiska förutsättningar.

    Det är en politik som inte bara är samhällsekonomiskt osmart och socialt orättvis. Den är dessutom kortsiktig, trångsynt och tja, helt enkelt omodern.

    - - -

    Uppdatering 14-02-25

    Andra som skrivit om samma tema:

    Sanna Fransson på Vision, Nina Andersson Brynja på LO, Jenny Grenander på SSR, Lisa Bondesson på Sveriges Ingenjörer, studentföreträdare på SvD Brännpunkt, Juseks studerandesektion, Sacos ordförande Göran Arrius, UNT:s ledarsida, DN:s ledarsida, Socialdemokraterna på SvD Brännpunkt, Expressens ledarsida, Metro, Moderaternas replik på SvD Brännpunkt.

     

    Partierna måste ha orken och viljan att samarbeta

    Vi är 1,4 miljoner, mitt i samhällets och arbetsmarknadens förändring. Nu efter riksdagsvalet behöver vi partier som har orken och viljan att samarbeta över blockgränserna.

    Läs mer här

    Nu behövs maratonlöpare i politiken

    Partierna måste ha orken och viljan att samarbeta över blockgränsen, skriver Eva Nordmark, i en artikel på Arbetsvärlden, och listar fyra områden för en uthållig politik.

    Läs mer här

    Ny Handbok mot sexuella trakasserier i arbetslivet

    Det finns ett före och ett efter #metoo. Ingen på arbetsplatsen ska behöva riskera att utsättas för sexuella trakasserier. Därför finns den här boken. Syftet är att vägleda fackligt förtroendevalda i sitt viktiga arbete.

    Läs mer här

    Hitta ditt fackförbund

    Använd filtret nedan för att hitta ditt fackförbund