Bra att regeringen bygger ut högskolan – men vad vill man med den högre utbildningen?

TCObloggar 2014-03-14

Den gångna veckan har regeringen närmast lagt ut en bombmatta, eller ett pärlband om man så vill, med utbildningssatsningar. Avsikten är förstås att man vill visa handlingskraft efter Pisa-chocken i december och samtidigt desarmera utbildningspolitiken som valfråga, eftersom den seglat upp som ett av oppositionens viktigaste kort inför riksdagsvalet i september.

I går aviserade utbildningsminister Jan Björklund en utbyggnad av lärarutbildningen med 9000 platser och dessutom ytterligare utbyggnad av andra högskoleutbildningar. Regeringen förtjänar en eloge för att den sedan tillträdet 2006 har byggt ut den högre utbildningen, något TCO med framgång argumenterat för under lång tid.

Det märkliga är att Jan Björklund tycks ha gjort detta motvilligt. Redan innan han blev minister kritiserade han utbyggnaden som högskolan genomgått de senaste decennierna och han har upprepade gånger använt sig av fraser som "alla ungdomar kan inte bli akademiker". Det är beklagligt att den högst ansvarige för landets högre utbildning uttrycker sig så nedlåtande om människors strävan efter att lära sig mer. Dessutom är behoven uppenbara. Söktrycket till högskolan är nu på historiskt höga nivåer, arbetsmarknadsprognoser pekar mot en växande efterfrågan av högskoleutbildade och behovet av vidareutbildning för yrkesverksamma ökar ständigt i och med den snabba förändringstakten och de ökande kunskapskraven på arbetsmarknaden.

Men utbyggnaden av lärarutbildningen är inte problemfri. Jan Björklund menar att söktrycket ökat så pass mycket att det inte blir ett problem att fylla utbildningsplatserna med kvalificerade sökande. Den bilden är dock inte så entydig som utbildningsministern verkar tro. För en tid sedan konstaterade Universitetskanslersämbetet att söktrycket inte speglar den faktiska registreringen av studenter; många förstahandssökande väljer att inte påbörja lärarutbildningen. Dessutom vet vi att var sjätte lärarstudent hoppar av utbildningen i ett tidigt skede och ännu fler väljer att aldrig slutföra den. Avhoppen har dessutom ökat i och med den nya lärarutbildningen som startade 2011. Skälen är många, bland annat handlar det om brister i undervisningen och den verksamhetsförlagda utbildningen (VFU).

Det går dock inte att komma ifrån att en starkt bidragande faktor är lärares låga löner och tuffa arbetsvillkor. För att göra utbildningen mer attraktiv att söka och slutföra måste läraryrkets status återupprättas och lönerna höjas markant, något som påpekats av bland andra Lärarförbundet, TCO, LO och Saco.

Utbildningskvaliteten riskerar dessutom att drabbas när utbyggnaden sker så snabbt och kraftfullt, inte minst när beskeden kommer så plötsligt och oväntat. Och det gäller inte bara lärarutbildningen. Regeringens högskolepolitik har ända sedan regeringsskiftet 2006 präglats av en ryckighet som tar sig uttryck i att man sänder motstridiga signaler och ständigt ändrar kurs. Det är djupt problematiskt och inger inte förtroende.

Utbildningspolitik, inte minst högre utbildning, måste vara långsiktig, stabil och ambitiös, ja rentav visionär. En hög och ökande kunskapsnivå hos befolkningen är avgörande för vår framtida välfärd och tillväxt, och kan inte göras avhängig av sporadiska infall och utspel kopplade till kortsiktiga svängningar på arbetsmarknaden eller - ännu värre - rent valtaktiska överväganden.

Regeringen gör rätt som expanderar högskolan, inte minst när det gäller utbildningarna till sjuksköterska, civilingenjör och lärare. Men ryckigheten och bristen på konsekvens är ett problem som egentligen är ganska onödigt. Med tanke på att den högre utbildningen netto har fler platser nu än när regeringen tillträdde, hade man lika gärna kunnat bestämma sig för en konsekvent och successiv utbyggnad redan från början, hållit fast vid den linjen och på så sätt skapat rimliga förutsättningar för lärosätena att planera sin verksamhet och bygga en grund för verksamheten som bidrar till hög kvalitet på lång sikt. En sådan hög och långsiktig ambitionsnivå har präglats regeringens forskningspolitik, så det är obegripligt att detsamma inte präglar den högre utbildningen.

Med detta sagt är det alltså i grunden positivt att regeringen nu bygger ut högskolan, och man bör nu fortsätta på den inslagna vägen. Bristen på lärare spås öka de kommande femton åren, men det finns växande behov också inom andra utbildningsområden, bland annat vård och teknikutbildningar.

TCO har länge krävt fler platser i den högre utbildningen. Detsamma gäller flera lärosäten, Universitetskanslersämbetet och studentorganisationer. På den politiska arenan har inte minst Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och i viss mån Miljöpartiet framfört krav på en högskoleutbyggnad.

Vi ser nu fram emot en fortsatt utbyggnad av den högre utbildningen de kommande åren, oavsett politisk majoritet efter valet. Det behövs mer resurser till både fler platser och kvalitet i den högre utbildningen, men dimensioneringen måste vara mer långsiktig och bygga på tydliga principer. Jan Björklund får gärna peka med hela handen, bara han gör det åt rätt håll.

Partierna måste ha orken och viljan att samarbeta

Vi är 1,4 miljoner, mitt i samhällets och arbetsmarknadens förändring. Nu efter riksdagsvalet behöver vi partier som har orken och viljan att samarbeta över blockgränserna.

Läs mer här

Så kan Sverige klara en lågkonjunktur

Vi har en komplex situation att hantera inför och under nästa konjunkturcykel. Men prognosen säger också att det är läge att investera – primärt i människor, skriver Eva Nordmark på SvD debatt.

Läs mer här

Handbok ska hjälpa i arbetet mot sexuella trakasserier

Det finns ett före och ett efter #metoo. Ingen på arbetsplatsen ska behöva riskera att utsättas för sexuella trakasserier. Därför har vi tagit fram Handbok mot sexuella trakasserier. Låt boken bli en guide i detta viktiga arbete.

Läs mer här

Hitta ditt fackförbund

Använd filtret nedan för att hitta ditt fackförbund