Politiker ska inte avgöra lönenivån för arbetskraftsinvandrare

Det svenska regelverket för arbetskraftsinvandring står ännu en gång i blickfånget. Dels har EU-kommissionen nyligen bekräftat att Sverige tillämpar en alldeles för restriktiv tolkning av det så kallade gemenskapsföreträdet med anledning av det uppmärksammade LinkedIn-ärendet. Dels släppte Timbro under gårdagen rapporten "Människorna mellan stolarna" där de lyfter ett par uppmärksammade fall där arbetstillstånd dragits tillbaka på olika grunder. Utifrån den redogörelsen presenterar rapportförfattaren ett antal förslag på hur det svenska regelverket bör ses över för att ”sluta utvisa människor som gör rätt för sig”.

TCO värnar öppenhet och möjligheten till arbetskraftsinvandring och kan inte annat än välkomna en debatt där en av utgångspunkterna är att arbetskraftsinvandring är något positivt. Vi ser gärna åtgärder som tar bort onödiga restriktioner, till exempel att som rapporten föreslår modernisera tillämpningen av gemenskapsföreträdet. Att öka möjligheten till så kallat spårbyte är även det något TCO tidigare förespråkat.

Men så landar diskussionen återigen i frågan om vilka villkor det är som ska gälla och huruvida det är rimligt att kollektivavtalen sätter nivån. Till att börja med behöver vi reda ut ett par missförstånd.

”Låt inte facket bestämma” basunerar Timbro ut på Twitter. I själva verket är det alltid, med betoning på alltid, Migrationsverket som fattar beslut om arbetstillstånd. Fackliga organisationer har möjlighet att yttra sig om huruvida de anser att villkoren motsvarar den nivå som kollektivavtalet anger, det vill säga den nivån som de tillsammans med arbetsgivarsidan har enats om avtalsvägen. Det förekommer både att Migrationsverket avslår ansökningar där fackförbundet har tillstyrkt villkoren och att Migrationsverket godkänner ansökningar där fackförbundet har avstyrkt. Det är alltså myndigheten, inte ”facket”, som bestämmer.

För det andra förekommer det en del missuppfattningar om vad flexibilitet i ett regelverk innebär, vilket framgick under det seminarium där rapporten presenterades. Det svenska systemet är enormt flexibelt jämfört med andra regelverk. Istället för ett kvotsystem eller ett högt satt inkomstkrav möjliggör det svenska systemet för en bransch- och yrkesanpassad reglering där det är det tillämpliga avtalet som avgör vad minimivillkoren är. Ja, det gör prövningen mer komplicerad, men komplicerad är inte detsamma som oflexibel. Tvärtom är alternativet till dagens regelverk ett betydligt striktare system. Det skulle förvisso kunna vara tydligare exakt var gränsen går för vem som beviljas respektive avslås arbetstillstånd, exempelvis vid en definierad lönetröskel. Å andra sidan skulle det innebära att möjligheten till arbetskraftsinvandring sannolikt skulle begränsas till en betydligt mindre antal yrken.

Vän av ordning kanske invänder att Timbros rapport faktiskt presenterar just ett flexibelt alternativ till att tillämpa de kollektivavtalsenliga villkoren. Rapportförfattaren Fredrik Hultman föreslår att dessa ska ersättas av en miniminivå som avgörs av faktiska lönenivåer, exempelvis att löntagaren inte ska tjäna mindre än den tiondel som har lägst lön inom varje yrke (decil 1). Varför skulle just den lägsta tiondelen sätta ribban? kan man fråga sig. I många yrken där arbetskraftsinvandringen sker förekommer det mycket dåliga villkor i den lägst avlönade delen. Så låga att de flesta nog ändå skulle gå med på att lönenivån skulle behöva sättas lite högre. Kanske decil 2 eller 3 vore lämpligare?

Och vips har vi hamnat i en politisk debatt om hur högt eller lågt olika löner bör sättas. Detta är som bekant helt i strid med den svenska partsmodellen som innebär att politiken inte ska lägga sig i lönebildningen. Hela poängen med hänvisningen till kollektivavtal i reglerna för arbetskraftsinvandring är att lagstiftaren inte ska definiera vad som är en rimlig lönenivå utan istället hänvisa till de villkor som arbetstagar- och arbetsgivarsidan gemensamt har enats om genom kollektivavtalen.

Det finns förstås de som tycker att det inte behövs någon reglering av arbetsvillkoren alls. Hur öppenhet hänger ihop med goda villkor har jag skrivit om tidigare  För närvarande nöjer jag mig med att hänvisa till Mats Wingborgs debattartikel som, av en händelse, publicerades samma dag som Timbros rapport. Den visar tydligt hur utmaningarna ser ut än idag inom bärplockningsbranschen där fackförbundet Kommunal enträget arbetat under flera års tid för att stävja utnyttjandet av arbetskraftsinvandrare. Förhoppningsvis landar den pågående utredningen om arbetskraftsinvandring i tillräckligt skarpa åtgärder för att slutligen åtgärda de problem som kvarstår – TCOs önskemål gällande detta kan du läsa om här.

Värna gärna öppenheten så att människor med ett arbete kan stanna, men inte till priset av att människor utnyttjas.