Dubbelbestraffning av arbetskraftsinvandrare: om Migrationsverkets rättsliga ställningstagande

Arbetsmarknad, Internationellt

Blogg

2019-05-24

För en tid sedan fick frågan om så kallade kompetensutvisningar mycket uppmärksamhet i media och från politiker. Varenda ledarsida skrev texter på ämnet, och det lades flera förslag på hur reglerna kunde ses över, bland annat från TCO och Centerpartiet.  Men nu har debatten varit mindre intensiv under en tid, kanske för att det sett ut som att frågan äntligen var på väg att lösas.

"Hold my beer!" utbrast Migrationsverket, och publicerade i måndags ett rättsligt ställningstagande som skapar helt nya problem för att ersätta de gamla.

Begreppet ”kompetensutvisningar” används ofta för att hänvisa till beslut att återkalla arbetstillstånd när arbetsgivaren inte lever upp till de villkor som utlovats under tillståndsprocessen och som lagen kräver. Alltså, lön och villkor i nivå med kollektivavtal. Många gånger har det handlat om rena misstag och mycket små avvikelser snarare än genomtänkta försök att kringgå regelverket. För arbetstagaren är dock konsekvensen allt annat än liten. Arbetstillståndet återkallas och de får avbryta sitt liv och den tillvaro de byggt i Sverige under flera års tid.

Ibland har de lyckats få nytt jobb i Sverige och då försökt återvända med ett nytt arbetstillstånd. Migrationsverket har hanterat detta på lite olika sätt men ”Rättsligt ställningstagande angående beräkningen av sammanlagd tillståndstid för arbetstillstånd enligt 6 kap. 2 a § andra stycket utlänningslagen (2005:716) - SR 16/2019” sätter nu definitivt stopp för detta.

Det rättsliga ställningstagandet innebär att en arbetstagare som haft arbetstillstånd i fyra år och sedan får avslag på permanent uppehållstillstånd inte kan få nytt arbetstillstånd på en gång. Istället måste hen vänta i tre år. Man kan alltså bara söka arbetstillstånd på nytt när man under de senaste sju åren haft arbetstillstånd i mindre än fyra år. Undantag kan göras om det finns ”särskilda skäl”. Att ha fått tillståndet återkallat på grund av arbetsgivarens avvikelser räknas dock inte som ett sådant.

Det är alltså arbetsgivaren som begår ett misstag, men det är arbetstagaren som åker på en dubbelbestraffning. Först genom att få sitt arbetstillstånd indraget och sedan genom att nekas möjligheten att återvända även om de hittar ett jobb i Sverige som möter de krav som ställs i lagstiftningen.

Varför hamnar vi så ofta i dessa märkliga situationer när det gäller arbetstillstånd? Jag menar att detta bara är ett i raden på exempel på att regelverket för arbetskraftsinvandring saknar ett arbetstagarperspektiv. Låt mig försöka förklara varför.

Den svenska modellen för arbetskraftsinvandring har många fördelar, framförallt dess flexibilitet. Våra arbetstillstånd är utformade för att knytas till ett konkret erbjudande om anställning. Så länge det finns ett arbetsgivarbehov och villkoren uppfylls så ska det finnas goda möjligheter att arbeta i Sverige. Det gör det möjligt att rekrytera arbetskraft för att möta många olika behov av kompetens på arbetsmarknaden utan långdragna byråkratiska prövningar.

Det är ett system som har många fördelar även ur ett arbetstagarperspektiv. I teorin ger det stor frihet att byta mellan yrken och branscher. Att arbetskraftsmigranter ska kunna byta arbetsgivare är en av de viktigaste principerna som lyfts fram i internationella fackliga sammanhang.  

Men som vårt system kommit att utvecklas i praktiken binds du tvärtom till din arbetsgivare. Arbetstagaren får ta konsekvensen för de misstag som arbetsgivaren begått inom ramen för den anställning för vilken ett arbetstillstånd har utfärdats. Din möjlighet att byta till ett tillstånd för en annan anställning kringskärs, trots att det är den tidigare anställningen – inte du som arbetstagare – som har visat sig vara bristfällig.

Många av systemets fördelar går alltså förlorade med Migrationsverkets tolkning av lagstiftningen och delar av den rättspraxis som vuxit fram.

Ofta går det att komma med torra juridiska förklaringar utifrån migrationsrättens logik. I detta fall handlar det i grund och botten om att Migrationsverket menar att en ytterligare ansökan om arbetstillstånd bör betraktas som en förlängning av ett tidigare tillstånd, istället för att behandlas som en helt ny ansökan. Detta kan ifrågasättas, och har så gjorts i tex ett beslut från Migrationsdomstolen i Malmö så sent som denna vecka.

Kontentan blir i vilket fall som helst ett motsägelsefullt system där arbetstagaren gång på gång hamnar i kläm mellan dess olika principer.

Just nu sitter S, Mp, C och L och förhandlar punkt 21 i januariavtalet, som bland annat anger att ”problemet med kompetensutvisningar måste lösas”. Jag vill rikta en vänlig men bestämd uppmaning till de förhandlande partierna och Justitiedepartementet: ha med arbetstagarperspektivet redan från start och låt det synas i hur reglerna och förarbetena utformas. Annars kommer det inte gå att hitta en hållbar eller fungerande lösning.

Åsa Odin Ekman
Utredare