Igår fick vi veta att vi nu har haft tio år i rad med minskade löneskillnader mellan kvinnor och män. Är det ett 10-års-jubileum som är värt att fira? Ja, visst är det bra att uvecklingen går åt rätt håll. Men snabbt går det inte och vi har långt kvar till jämställda löner. Medlingsinstitutets nya rapport visar att löneskillnaderna har minskat med 0,7 procentenheter ett år tillbaka och med 5 procentenheter sedan 2007. Kvinnor har i genomsnitt endast 88,7 procent av mäns lön. Om man jämför heltidslöner. Jämför man vad folk får utbetalat i lön varje månad är skillnaderna större, då kvinnor ofta arbetar deltid och män väldigt sällan gör det.

Löneskillnaderna mellan kvinnor och män i Sverige uppgick alltså till 11,3 procent  förra året (2017). Om man tar hänsyn till en rad faktorer som utbildning, ålder, yrke och sektor återstår en oförklarad löneskillnad på 4,3 procent. Att skillnaden är oförklarad behöver inte betyda att den är osaklig eller att den avspeglar förekomsten av diskriminering. Snarare säger den att det saknas statistik för att kunna förklara vad skillnaden beror på, där diskriminering kan vara en del. Större delen av löneskillnaden beror på att män och kvinnor arbetar i olika yrken, enligt Medlingsinstitutet. Och deras analyser pekar på att en viktig förklaring till att löneskillnaderna minskar är att könssegregeringen på arbetsmarknaden minskar. Fler kvinnor än män skaffar sig eftergymnasial utbildning och fler kvinnor är chefer nu än tidigare.

Löner och arbetsvillkor bestäms i Sverige av parterna på arbetsmarknaden genom kollektivavtal. En grundläggande förutsättning för partsmodellen är att staten inte lägger sig i lönebildningen. Lönediskriminering mellan kvinnor och män är förbjudet enligt diskrimineringslagen som är tvingande och inte kan avtalas bort. Diskrimineringslagen innehåller bestämmelser om att arbetsgivare är skyldiga att bedriva förebyggande och främjande arbete för att undvika risk för diskriminering. Arbetsgivare är också skyldiga att genomföra årliga lönekartläggningar för att upptäcka, åtgärda och förhindra osakliga skillnader i lön med mera mellan kvinnor och män.

Löneskillnaden som Medlingsinstitutet beräknar kan sägas peka på oförklarade löneskillnader för kvinnor och män i samma yrke. Men den säger inget som hur yrkena värderas. Det finns strukturella löneskillnader i Sverige som innebär att kvinnodominerade yrken i snitt har lägre löner än yrken som domineras av män. I diskrimineringslagstiftningen är det inte bara samma yrke som ska ge samma lön oavsett kön, utan även arbeten som bedöms vara likvärdiga. Diskrimineringslagen säger att arbetsgivarna ska kartlägga och analysera löneskillnader mellan kvinnor och män som utför lika eller likvärdigt arbete. Att bedöma vad som är likvärdigt arbete är inte någon enkel sak att göra. Expertgruppen Lönelotsarna tar sig an den uppgiften. Enligt deras nya beräkningar och värderingar av vad som är likvärdigt arbete har kvinnodominerade yrken i genomsnitt 14 procent lägre lön jämfört med andra yrken, men skillnaden varierar mellan olika yrkesgrupper som de värderar som likvärdiga.

Trots att det är förbjudet enligt lag förekommer lönediskriminering (se till exempel Olika kön, olika lön – en ESO-rapport om diskriminering på arbetsmarknaden), men den är svår att få grepp om och mäta. TCO tycker att staten borde satsa resurser på forskning kring könsdiskriminering i arbetslivet. TCO vill också att diskrimineringslagstiftningen ska bli semi-dispositiv i den del som gäller aktiva åtgärder. Det betyder att arbetsgivare och fack i avtal kan komma överens om regler kring innehållet i de aktiva åtgärderna som är bättre anpassade till den aktuella branschen. Och Diskrimineringsombudsmannen (DO) behöver utöka sin tillsyn av arbetsgivarnas arbete med aktiva åtgärder. DO behöver också utöka sitt strategiska arbete med information och kunskapsspridning om aktiva åtgärder.