Förkortad föräldraförsäkring är inte lösningen

Debattörerna hänvisar till enkla beräkningar som visar att mer personal kommer att finnas på arbetsplatserna om man begränsar möjligheterna att vara föräldraledig. En halverad föräldraförsäkring ger stora personaltillskott i offentlig sektors välfärdstjänster, resonerar de. Att beräkningarna summerar till stora tal beror på att de avser stora yrkesgrupper där kvinnor är i majoritet, som sjuksköterskor, lärare, förskollärare och undersköterskor. Och på det centrala faktum att kvinnor idag står för merparten av föräldraledigheten.

Med samma förenklade beräkningsmetod skulle man kunna visa att man får stora personaltillskott inom kvinnodominerade yrken i offentlig sektor om män och kvinnor börjar dela lika på föräldraledigheten, utan att antalet föräldrapenningdagar minskas. Då skulle frånvaro på grund av föräldraledighet öka för män i samma grad som frånvaron minskar för kvinnor. Vilket också betyder att den samlade föräldraledigheten minskar i kvinnodominerade yrkesgrupper och ökar i mansdominerade yrkesgrupper.

Som jag skriver på Aftonbladet Debatt håller TCO med om att vi behöver en föräldraförsäkring som inte skapar negativa effekter för kvinnor. Det uppnår vi genom förändringar i föräldraförsäkringen som får kvinnor och män att dela mer lika på föräldraledigheten och föräldraansvaret. Det finns andra sätt att nå dit än att införa fler öronmärkta månader, som det saknas stöd för i riksdagen. TCO föreslår en jämställdhetspeng och inslag av nudging för att uppmuntra och förenkla för föräldrar att dela mer lika.

Timbrodebattörerna är kritiska till att öka antalet föräldradagar som ett införande av familjevecka innebär. Vi anser att idén om familjevecka är bra, då den svarar mot ett reellt behov – en hjälp för alla föräldrar att få ihop livspusslet med arbete och föräldraskap under barnens uppväxt. Däremot anser vi inte att det i första hand behövs några ”nya” dagar. Hellre borde dagens 90 så kallade lägstanivådagar inom föräldraförsäkringen bytas ut mot 90 ”föräldratidsdagar” med högre ersättning som får tas ut 10 om året när barnet är mellan 3 och 12 år (fem dagar per förälder om barnet har två vårdnadshavare). Samtidigt som övriga föräldrapenningdagar koncentreras till att tas ut innan treårsdagen. Det här skulle underlätta både för föräldrar och för arbetsgivare genom att göra det tydligare när föräldraledighet kan ske.

Inte bara föräldrar och barn kan glädjas åt den generösa föräldraförsäkring och ledighetslagstiftning vi har i Sverige - som gör det både praktiskt och ekonomiskt möjligt att ge barnen en god start i livet med föräldrar som kan ta hand om sina barn på heltid de första 13 månaderna. Eller längre tid med lägre ersättning än 80 procent av lönen. Även samhället i stort kan glädjas åt föräldraförsäkringen, då den bidrar till ett högre barnafödande - vårt framtida humankapital och de som framöver kan ge oss ekonomisk tillväxt. Den har också bidragit till den höga sysselsättningsgraden vi har bland kvinnor, vilken har varit gynnsam för vår ekonomiska tillväxt. Det här verkar Steijer ooch Dovstad inte ta i beaktande.

Att en minskning av antalet föräldrapenningdagar dessutom inte automatisk leder till kortare föräldraledighet är en ytterligare aspekt som borde tas med i beräkningen när man räknar på effekter av förkortad föräldraförsäkring. Föräldraledighetslagen ger rätt till föräldraledighet på heltid under barnets första 18 månader utan att någon föräldrapenning tas ut. Med färre antal ersatta dagar kan samma längd på kvinnors och mäns föräldraledigheter bestå, med den skillnaden att de som är föräldralediga långa perioder (läs kvinnorna) sprider ut sina föräldrapenningdagar mer och erhåller lägre ersättning. Det här skulle minska den ekonomiska jämställdheten samtidigt som de stora personaltillskott inom välfärden som Steijer och Dovstad räknar med helt skulle utebli.