Regeringen har aviserat att den bortre tidsgränsen ska avskaffas 1 februari 2016. Förslaget har remissbehandlats och finns med i kommande budgetproposition. Det finns både fördelar och nackdelar med den bortre tidsgränsen och det går således bra att hitta politiska argument både för att avskaffa tidsgränsen och för att ha den kvar, vilket jag har skrivit om tidigare. Båda sidors argument är goda och berättigade på sitt sätt och fanns att läsa på Aftonbladets debattsidor i förra veckan - om än i hårdare tonläge. Moderaternas Johan Forssell skriver att fasta tidsgränser är en viktig del i arbetet med att hjälpa människor tillbaka från passiv sjukskrivning. Socialförsäkringsminister Annika Strandhäll svarar att utförsäkring och ekonomisk stress inte hjälper någon att återfå arbetsförmågan.

TCOs ståndpunkt är att det är bra att utförsäkringarna från sjukförsäkringen upphör även om TCO i första hand förordar ett annat tillvägagångssätt* än att avskaffa den bortre tidsgränsen. Det är viktigt att fokus på omställning och återgång i arbete kan bibehållas i försäkringen och TCO höjer varningsflagg för att ett slopande av bortre parentesen - utan ytterligare åtgärder - riskerar att driva på den redan ökande sjukfrånvaron. Sådana här varningar lägger också flera myndigheter fram i sina remissvar till regeringen. Vilka ytterligare åtgärder som lyfts fram skiljer sig dock något mellan myndigheterna.

IFAU lyfter fram att det är viktigt att det även fortsättningsvis finns tydliga kontrollstationer i sjukförsäkringen då detta ökar de inblandade aktörernas incitament att vidta åtgärder som kan underlätta för sjukskrivna personer att återgå i arbete.

Arbetsförmedlingen ser behov av mer resurser för att myndigheten ska kunna arbeta både med tidiga och långa sjukfall på ett adekvat sätt. Risken är annars att sjukfallslängderna kommer att öka och långa sjukfall kommer att dominera rehabiliteringssamverkan mellan Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen.

Inspektionen för socialförsäkringen (ISF) anser att bortre tidsgränsen kan tas bort under förutsättning att Försäkringskassans tillämpning skärps (att FK upprätthåller tidsgränserna vid dag 90, 180 och 365 i sjukfallet och prövar arbetsförmågan i enlighet med regelverket) samt att fler åtgärder behövs för ökad återgång i arbete. ISFs förslag är att arbetslivsintroduktion kan vara kvar men med bibehållen ersättning från sjukförsäkringen.

Mest tveksamhet uttrycks nog av Försäkringskassan som anser att tidsgränser inklusive den bortre tidsgränsen är väsentliga komponenter i en väl fungerande sjukförsäkring och i ambitionen att sjukfrånvaron ska ligga på en stabil och låg nivå. Samtidig ser Försäkringskassan skäl att se över tidsgränsen för att klargöra dess syfte och vilka effekter som ska uppnås samt utifrån det anpassa dess utformning och innehållet i de insatser som den försäkrade erbjuds.

Jag gillar IFAUs tydliga skrivningar kring att bortre tidsgränsens vara eller icke vara är en politisk fråga där vinsterna av förslaget behöver vägas mot kostnaderna och där kostnaderna beror på faktorer som går att påverka. IFAU skriver att "frågan om borttagandet av tidsgränsen i sjukförsäk­ringen ytterst måste grunda sig i en politisk bedömning, där välfärdsvinsterna av ett förstärkt försäkringsskydd för sjukskrivna individer behöver antas vara tillräckligt stora för att uppväga den kostnadsökning som kan tänkas följa med denna reform. "

Man kan konstatera att det finns en samlad oro att avskaffandet av bortre tidsgränsen i sjukförsäkringen kommer att öka sjukfrånvaron. Men jag skulle inte uttrycka mig som Johan Forssell som skriver att regeringen väljer att "gå emot sina experter" när de avskaffar bortre tidsgränsen. Antingen gör regeringen en annan bedömning av välfärdsvinstens storlek eller så räknar de hem goda effekter av det kraftfulla åtgärdspaket som Annika Strandhäll skriver att de snart kommer att presentera. Förhoppningsvis ett paket med inslag av TCOs inspel till ministern.

_______________________________________________

*TCOs förslag till lösning på utförsäkringsproblematiken går ut på att sjukförsäkringen ska ge ökad trygghet för långvarigt sjuka och samtidigt behålla försäkringens fokus på rehabilitering, omställning (där det behövs) och återgång i arbete genom att:

– Förlänga den maximala tiden med sjukpenning med ett år.

– Införa ett nytt steg i rehabiliteringskedjan så att arbetsförmågan prövas mot arbeten där den försäkrades kompetens kan tas till vara innan den prövas mot hela arbetsmarknaden i ett senare steg.

– Införa tidsbegränsad sjukersättning för långvarigt sjuka som uppnått maximal tid med sjukpenning (långvarigt sjuka ska med andra ord inte utförsäkras från sjukförsäkringen).