Målet om ett genomsnittligt överskott på en procent av bruttonationalprodukten infördes i en tid då statsskulden var hög och tilltron till svensk politiks förmåga att hantera de offentliga finansernas var låg. När det finanspolitiska ramverket med överskottsmålet kom till i efterdyningarna av 90-talskrisen, var det aldrig meningen att målet för det finansiella sparandet, då satt till 2 procents överskott, skulle ligga fast för evigt. Tanken var att det skulle kunna ändras utifrån exempelvis förändrade ekonomiska och demografiska förutsättningar. 

De senaste tjugo åren har statsskulden halverats, från nästan 80 procent av BNP till under 40. Det är lågt jämfört med andra länder. Sverige har dessutom en nettoförmögenhet. Det innebär att tillgångarna överstiger skulderna med råge. Förtroendet för svensk finanspolitik är högt, och statens lånevillkor mycket goda.

Behoven i samhället är samtidigt stora. Underhåll av vägar och inte minst järnvägar är så eftersatt att ekonomins utveckling allvarligt hindras. Bostadsbyggandet hålls tillbaka av brist på infrastruktursatsningar. Det drabbar såväl företag som medborgare, arbetsmarknaden som tillväxten.

Det nuvarande överskottsmålet har uppnått sitt syfte och därmed spelat färdigt sin roll. Nu måste finanspolitiken utformas för att nå andra mål och syften som är relevanta idag. 

Vi förordar en övergång till ett mål där det finansiella sparandet ska vara i balans över en konjunkturcykel. Målet måste vara så flexibelt att en aktiv finanspolitik kan användas vid behov, utan att krocka med Maastrichtfördragets begränsning av underskott till tre procentenheter av bruttonationalprodukten. Det är också det vi anser att ett mål om balans innebär.

Den utredning om överskottsmålet som pågår och som i dagarna ska lämna en första rapport blir mycket viktig. Vi förväntar oss att den innehåller tydliga steg i riktning mot ett balansmål. Tiden är ute för överskottsmålet.