Ny arbetsmarknad kräver ny politik

Coronapandemin är först och främst en global hälsokatastrof men har också drabbat ekonomin i Sverige och övriga världen på ett aldrig tidigare skådat sett. På svensk arbetsmarknad är nu ofattbara en miljon människor påverkade på ett eller annat sätt. Enligt SCB:s arbetskraftsundersökningar och statistik från Arbetsförmedlingen närmar sig antalet arbetslösa 500 000. Samtidigt är knappt 600 000 korttidspermitterade och 90 000 personer varslade bara sedan mars.

Arbetsförmedlingens färska arbetsmarknadsutsikter pekar också mot en mer utdragen kris än vad myndigheten tidigare räknat med, med en topp på över 11 procents arbetslöshet under våren 2021, den högsta nivån sedan 1930-talet. Långtidsarbetslösheten förväntas därtill öka kraftigt från en redan hög nivå. Läget är således mycket allvarligt men inte hopplöst.

Sverige kan stoltsera med en lång tradition av ambitiös aktiv arbetsmarknadspolitik och hög omställningsförmåga jämfört med många andra länder. På senare år har dock arbetsmarknadspolitiken haft svårt att svara upp mot utmaningar som vi förväntar oss att den ska kunna lösa. Det tar sig bland annat uttryck i en tudelning och försämrad matchning.

För oss som företrädare för TCO och LO, vilka organiserar drygt 2,8 miljoner medlemmar, är det uppenbart att vi behöver bredda den arbetsmarknadspolitiska verktygslådan för att kunna komma ut stärka ur krisen. Konkret handlar det om att, liksom andra nordiska länder, inkludera det reguljära utbildningsväsendet i arbetsmarknadspolitiken.

Kombinationen djup kris, accelererande strukturomvandling och breda behov av kompetensutveckling och omskolning understryker behovet av detta. Den aktiva arbetsmarknadspolitiken innehåller många insatser. Samtidigt medför förändringar på arbetsmarknaden och den kraftigt minskade efterfrågan på arbetskraft att flera insatser inte fungerar lika bra som tidigare och att det finns behov som inte täcks av dem.

I ett läge med minskad efterfrågan på arbetskraft och längre arbetslöshetstider finns ett ypperligt tillfälle för utbildningsinsatser. Ser vi dessutom till kompetenskraven i arbetslivet och arbetskraftens utbildningsnivå så är det tydligt att dessa har höjts, med nya krav på utbildningsinsatsers form och innehåll.

Parallellt är efterfrågan på arbetskraft bestående eller till och med ökande i flera branscher, i synnerhet inom vård och omsorg och pedagogik. Bristyrkena återfinns på gymnasial-, eftergymnasial- och högskolenivå. Det leder oss till slutsatsen att möjligheten för både Arbetsförmedlingen och omställningsorganisationerna att nyttja reguljär utbildning som arbetsmarknadsutbildning måste öka.

Det är väl känt att de privatekonomiska förutsättningarna spelar en central roll i människors beslut att studera. För många människor mitt i livet är studielån inte ett realistiskt alternativ – än mindre så i det fall man blir arbetslös. För att få fler arbetslösa att utbilda sig till bristyrken behövs bättre ekonomiska villkor. Genom att säkra reguljär utbildning som arbetsmarknadsutbildning kan vi också åstadkomma en mer jämställd utbildningsform då traditionell arbetsmarknadsutbildning huvudsakligen är inriktad mot mansdominerade yrken. Vid en försämrad konjunktur blir också tillgången till utbildningsinsatser i hela landet än viktigare. Lärcentra har visat sig vara ett betydelsefullt verktyg för att öka tillgängligheten till högre utbildning utanför lärosätenas huvudorter.

Nu är läge för staten att ta en mer aktiv roll i att främja positiv strukturomvandling. Konkret föreslår vi följande:

• Utöka Arbetsförmedlingens möjligheter att anvisa arbetslösa till reguljär utbildning som en arbetsmarknadsutbildning, det vill säga med bibehållen arbetsmarknadspolitisk ersättning. Ändra i förordningen om arbetsmarknadspolitiska program så att möjligheten öppnas upp att, efter arbetsmarknadspolitisk bedömning, anvisa arbetslösa som är behöriga till studier på Komvux, Yrkesvux, yrkeshögskola samt universitet och högskola. Utbildningsinsats och utbildningsnivå bör avgöras utifrån individens behov och förutsättningar att få ett varaktigt arbete, vilket möjliggör för staten att i högre grad styra arbetslösa till utbildningar inom bristyrken eller till utbildningar som leder till påbyggnad av befintlig kompetens. Huvudregeln bör vara anvisning till korta utbildningar eller kurser motsvarande 6 månaders heltidsstudier oavsett utbildningsform, men vid behov bör studierna kunna pågå längre än så. Det är viktigt att trösklarna för att delta i utbildningarna inte sänks i fråga om förkunskapskrav och behörighet.
• Avsätt mer resurser till arbetsmarknadsutbildningar och säkerställ att de erbjuds tidigare under arbetslöshetsperioden. Förtydliga Arbetsförmedlingens mål i regleringsbrevet om att väsentligt öka antalet deltagare i arbetsmarknadsutbildningar. Möjliggör för en snabbare framtagning av nya utbildningsplatser genom att tillfälligt höja beloppsgränsen för direktupphandling.
• Utöka tillfälligt möjligheten att studera med a-kassa. Ändra i förordningen om arbetslöshetsförsäkringen så att utbildningstiden som motsvarar 15 ersättningsdagar tillfälligt förlängs till 30 dagar.

Många bra och nödvändiga reformer har redan genomförts av regeringen och samarbetspartierna såsom ökad resurstilldelning och regelförändringar kopplade till utbildningsväsendet. Vi välkomnar detta men ser fortfarande stora behov av bättre samordning mellan utbildnings- och arbetsmarknadspolitiken. Nu behövs mer arbetsmarknadspolitik, inte mindre, och dessutom ett tydligt fokus på att stärka de arbetssökandes kompetens.

För att klara av utmaningarna på arbetsmarknaden på kort och lång sikt är det avgörande att det finns goda möjligheter för arbetslösa att uppgradera sina kunskaper eller omskola sig till bristyrken. Det är viktigt inte bara för individerna utan också för att företagen ska kunna rekrytera och expandera samt för att Sveriges konkurrenskraft och välfärd ska kunna stärkas. Med våra reformer på plats skapar vi förutsättningar för detta. Morgondagens arbetsmarknad är redan här och de arbetsmarknadspolitiska insatserna behöver anpassas därefter.

LO och TCO uppmanar därför regeringen och samarbetspartierna att skyndsamt agera.

Therese Svanström, ordförande TCO
Susanna Gideonsson, ordförande LO

Läs artikeln på Arbetet