Gig-företagen stöter på patrull

Igår tillkännagav taxibolagen Uber och Lyft att de inom några timmar skulle pausa sin verksamhet i Kalifornien efter ett domstolsbeslut som beordrar dem att, i enlighet med ny lagstiftning och tidigare domstolsavgörande, behandla sina förare som anställda istället för som egenföretagare. Senare på dagen lyckades de utverka ytterligare en veckas respit, till den 25 augusti, men hotet om nedstängning kvarstår.

Bakgrunden är att det kaliforniska delstatsparlamentet 2019 stiftade en lag (AB5) som kodifierade ett rättsfall från delstatens högsta domstol (Dynamex) om vilket rättsligt test som ska användas för att avgöra om en person som utför arbete är arbetstagare eller uppdragstagare och som innebär att det är den utpekade arbetsgivaren som ska bevisa att den som utför arbetet inte är arbetstagare. För att göra det måste den utpekade arbetsgivaren visa att den som utför arbetet inte står under dennes kontroll vad gäller arbetets utförande, att det arbete som utförs ligger utanför den utpekade arbetsgivaren kärnverksamhet samt att den som utför arbetet vanligtvis bedriver självständig verksamhet i den aktuella branschen eller yrket.

Flera av de app-baserade transportföretag som lagen i första hand vänder sig till har vägrat att tillämpa den nya lagstiftningen, vilket skulle ge de som kör för dessa företag rätt till sådant som minimilön, sjuklön, arbetslöshets- och arbetsskadeersättning. Istället har de tagit initiativ till en folkomröstning i samband med höstens val (Proposition 22) om att upphäva den nya lagstiftningen. Företagen Uber, Lyft och Doordash lägger nästan en miljard svenska kronor på sin kampanj inför folkomröstningen.

Kalifornien är inte det enda ställe där de så kallade gig-företagens affärsmodell har fått rättsliga problem. Även i länder som Italien, Spanien, Frankrike och Storbritannien har domstolar kommit fram till att företag som Foodora, Glovo, Take Eat Easy och Uber trots att de hävdar motsatsen är att betrakta som arbetsgivare för de som utför de tjänster de erbjuder sina kunder, eller att man i vart fall måste tillämpa delar av den arbetsrättsliga lagstiftningen på dessa. I Milano fälldes UberEats i en straffrättslig process för ”caporolato”, en form av människoexploatering.

Detta visar att påståendet att ny teknik skulle innebära att existerande arbetsrättsliga kategorier inte längre skulle gå att tillämpa är felaktigt.

Läser man domarna så finns det en gemensam nämnare. De så kallade gig-företagens behov av att kunna erbjuda kunderna en standardiserad tjänst – oavsett av vem tjänsten utförs ska kunna veta vad de får – gör att de måste sätta upp noggranna regler för de som utför arbetet och koppla sanktioner till dessa. Genom dessa regler och sanktioner kommer det att styra arbetet på ett sätt som är typiskt för arbetsgivare i relation till arbetstagare, vilket domstolarna tar fasta på. I de fall företagen har vunnit har domstolarna på samma sätt tagit fasta på den frihet som de ansett har förelegat vad gäller när och hur arbetet utförs.

Detta visar också att det ofta upprepade påståendet att ny teknik skulle innebära att existerande arbetsrättsliga kategorier inte längre skulle gå att tillämpa är felaktigt. Man kan lika gärna hävda motsatsen.

Den nya tekniken ger ökade möjligheter att styra och kontrollera de som utför arbetet, vilket passar mycket väl med ett arbetstagarbegrepp där arbetsgivarens kontroll över hur arbetet utförs är en tungt vägande faktor i bedömningen.

När den franska högsta domstolen i mars 2020 kom fram till att en Uberförare skulle anses som arbetstagare vägde den bland annat in att företaget kontrollerade vilken rutt han skulle köra. 1909 kom samma domstol också fram till att en taxichaufför var arbetstagare, men den gången trots att han själv kunde bestämma sin rutt. 111 år av teknisk och samhällelig utveckling senare var alltså arbetsgivarens kontroll hårdare.

Men vad är det som gjort att gig-företagen så länge och så framgångsrikt kunnat hävda att deras affärsmodeller innebär helt nya sätt att organisera arbete och att de inte ska underkastas samma regler som andra företag som erbjuder motsvarande tjänster? I Words Matter: How Tech Media Helped Write Gig Companies into Existence pekar den amerikanske teknikjournalisten Sam Harnett ut tech-journalistiken som medskyldig. Den vidareförmedlade företagens bild av sig själva som innovativa och omstörtande teknikföretag, fokuserade på enskilda konsumenters eller enskilda arbetstagares upplevelser och det tog lång tid innan de började granska företagen mer kritisk och sätta in deras verksamhet i en bredare samhällelig kontext. Även forskare har gått bort sig och bland annat kraftigt överskattat gig-ekonomins storlek och betydelse. Att ta fast på det nya och omvälvande med detta sätt att organisera företag har även varit bra för möjligheterna att få forskningsmedel.

Gig-företagen har även varit politiskt skickliga. I USA har de i flera delstater lyckats skaffa sig undantag eller särregler, vilket ofta snedvrider konkurrensen i förhållande till andra företag som levererar samma tjänster med mer traditionella medel, ofta genom den mycket medvetna illusionen att de skulle vara tech-företag, inte transport-, taxi- eller budfirmor. I Europa har denna strategi varit mindre framgångsrik, men även här har stora självutnämnda tech-företag kunnat skaffa sig olika typer av fördelar genom politiska beslut.

Utöver den juridiska verkligheten så möter dessa företag i många fall även en ekonomisk verklighet. De flesta av dem har aldrig gått med vinst utan levt på riskkapital. De låga priser de i många fall har kunnat erbjuda har ofta handlat om att de tar mindre betalt för sina tjänster än vad det kostar att producera dem. I längden kan inte en affärsmodell som bygger på att försöka kringgå rättsliga regelverk och ständigt dra in nytt riskkapital vara hållbar. Detta fick Financial Times Sarah O’Connor att häromdagen konstatera att ”gig-ekonomin inte var framtidens arbete och att den kanske inte alls har någon framtid”.

Att hajpen kring gig-företagen börjar lägga sig är bra. Den kaliforniska folkomröstningen kan i det sammanhanget komma att få stor symbolisk betydelse, om inte av någon annan anledning så av att den sker i techföretagens eget Kalifornien. Förhoppningsvis kommer det nu att bli lättare att få en mer nyanserad diskussion om ny teknik och arbetets organisering, där arbetet står i fokus snarare än tekniken.

Det finns nämligen saker som vi behöver diskutera. Även om det inte skett någon generell ökning av vare sig tidsbegränsade anställningar eller egenföretagande på den svenska arbetsmarknaden så har de helt korta visstidsanställningarna blivit vanligare. Även i svenska storstäder finns det cykelbud vars löner och arbetsvillkor inte är värdiga vår arbetsmarknad och där ansvarsförhållandena ibland är oklara. Men ökningen av mycket korta visstidsanställningar förklaras inte av hemleveranser av restaurangmat utan av att ny teknik gjort det lättare att optimera bemanning i omsorg, handel, lager och restauranger och snabbt kalla in folk på kort varsel. Det ger osäkra inkomster och en svagare situation vid t ex sjukskrivning. Forskning visar dessutom att dessa mycket korta visstidsanställningar i liten utsträckning leder vidare till tillsvidareanställningar och därmed inte verkar som någon språngbräda in på arbetsmarknaden, något som även Arbetsmarknadsekonomiska rådet visade i en rapport 2018.

Att hajpen lägger sig kan förhoppningsvis innebära att de sätt att organisera arbete och arbetsmarknaden som gig-företagen står för inte längre ses som en ofrånkomlig del av framtidens arbetsmarknad. Teknik driver förändring, inte minst på arbetsmarknaden, men lagstiftare, myndigheter och arbetsmarknadens parter måste se som sin uppgift att styra förändringen i en riktning som är gynnsam för hela samhället, inte att bekänna sig till den senaste trenden.

Att affärsmodeller som bygger på undantag eller kringgående av gällande regler får ett slut kan även underlätta för verklig innovation i tjänstesektorn, innovation som till skillnad från de företag som nämnts ovan faktiskt skapar ny teknik och nya tjänster. Det är den typen av innovation som Sverige behöver.

Samuel Engblom, samhällspolitisk chef TCO

Läs essän på Dagens arena