I två och ett halvt år har en statlig utredning arbetat med att djupstudera svensk arbetsmarknadspolitik (Arbetsmarknadsutredningen – Effektivt, tydligt och träffsäkert – det statliga åtagandet för framtidens arbetsmarknad, SOU 2019:3). Det har resulterat i över 900 sidor kunskapsbank såväl i hur arbetsmarknaden fungerar som vad forskningen i Sverige och andra länder säger.

Utredningen lade också konstruktiva förslag som var, i stort, heltäckande. I det arbetet har fack och arbetsgivare medverkat aktivt och vi har upplevt att vår kunskap ofta tagits till vara, även om utredningen har varit självständig. Men den utredningen har januariöverenskommelsens partier bestämt inte ska remitteras. För oss framstår det som ett otroligt slöseri med kunskap och erfarenhet.

Man väljer alltså hellre att fråga myndigheten själv (som många anser måste reformeras i grunden) hur den ska ändra sig för att arbetsmarknadspolitiken ska bli bättre, i stället för att ta till vara den pinfärska kunskap som en självständig utredning tagit fram under flera år.

I stället beslutade regeringen i torsdags, vilket arbetsmarknadsminister Ylva Johansson presenterade i sin debattartikel, att ge uppdrag till Arbetsförmedlingen att utreda i princip samma sak. Och det på några månader. Man väljer alltså hellre att fråga myndigheten själv (som många anser måste reformeras i grunden) hur den ska ändra sig för att arbetsmarknadspolitiken ska bli bättre, i stället för att ta till vara den pinfärska kunskap som en självständig utredning tagit fram under flera år.

Vi som arbetsmarknadsparter noterar även det olyckliga i att regeringsuppdraget till Arbetsförmedlingen inte verkar vilja ta till vara parternas erfarenheter och kunskap. Är detta en ny syn på den svenska partsmodellen från de fyra partierna bakom Januariöverenskommelsen?

Dessutom läggs uppdraget på en myndighet där mer än tusen nyckelpersoner brådstörtat har sagt upp sig, och som säger upp närmare 2.000 anställda i dessa dagar. Till det kommer att Arbetsförmedlingen planerar att lägga ner hälften av sina kontor och göra om hela organisationen. Just den myndigheten ska nu alltså, enligt uppdraget, utreda hela arbetsmarknadspolitiken, och sig själv, parallellt med att successivt genomföra reformen och ha en fungerande verksamhet.

Bara att lyckas ha en fungerande verksamhet med en stympad budget och personalstyrka lär ju bli svårt. Att göra det parallellt med detta uppdrag framstår som helt orealistiskt. Den korta tidsramen för uppdraget riskerar dessutom att leda till ryckighet när förslagen ska tillämpas.

Vi anser att det rimliga är att Arbetsmarknadsutredningen remitteras. Dock finns det kunskapsfält som den inte hade uppdrag att belysa och lägga förslag på. Det gäller inte minst en ersättningsmodell till fristående aktörer inom ramen för en privatisering genom LOV. Ett sådant avgränsat uppdrag är det därför klokt att regeringen lägger på Arbetsförmedlingen. Det förslaget skulle sedan kunna vara underlag till en departementsskrivelse som också remitteras. Så skulle såväl kunskap från Arbetsmarknadsutredningen som den som finns på Arbetsförmedlingen och hos remissinstanserna (det vill säga också hos oss parter) kunna tas till vara på bästa sätt.

Vi är övertygade om att det behövs en klok omorganisering av arbetsmarknadspolitiken. Men när befintlig kunskap, inte minst från forskningen, och erfarenhet hos oss parter, bara negligeras närmar vi oss en situation där arbetsmarknadspolitiken drivs av helt andra krafter än de som är baserade på befintlig kunskap. Det skapar allt annat än den långsiktighet och stabilitet i arbetsmarknadspolitiken som sägs vara syftet. Det borde även januariöverenskommelsens fyra partier kunna se och göra något åt.

Ursula Berge, samhällspolitisk chef Akademikerförbundet SSR, representant för Saco
Kristina Lovén Seldén, utredare TCO
Adnan Habibija, utredare LORepresentanter i Arbetsmarknadsutredningens referensgrupp