Lite förvånande lyser den svenska arbetslinjen med sin frånvaro. Det nämns ingenting om sänkta ersättningar till sjuka och arbetslösa eller sänkt skatt på arbete. Alliansregeringens mantra genom sina åtta års regeringsinnehav var just att det måste ”löna sig att arbeta”.

I finländsk tappning formuleras det uppenbarligen så, att det måste löna sig att anställa. De bägge ekonomerna ger sig på det man uppfattar som pudels kärna, nämligen lönebildningen.

Enligt författarna fungerade den relativt väl fram till krisen. Men lönerna fortsatte att växa trots att produktiviteten stagnerade. Finland drog därmed på sig ett ”konkurrensgap” som uppskattas till häpnadsväckande 20 procent i förhållande till Sverige, Tyskland och den övriga eurozonen.

Borg och Vartiainen menar att detta gap måste slutas genom extremt låga löneökningar under åtminstone ett decennium.

Den slarvige läsaren kan kanske få intrycket att författarnas slutsatser är baserade på gedigen forskning. Så är dock inte fallet. Det enda belägg som redovisas i hela rapporten är ett diagram över den finländska enhetsarbetskostnaden, det vill säga arbetskostnad justerad för produktivitet. Diagrammet är hämtat ur en mer än ett år gammal OECD-publikation, där siffror har reviderats rejält och slutsatserna därför inte längre håller. 

Detta mått är också mycket godtyckligt. Det går att visa att Finland både har den svagaste eller starkaste konkurrenskraften i EU, beroende på val av jämförda branscher, tidsperiod och länder. Konkurrenskraften för den finska tillverkningsindustrin har exempelvis stärkts sedan 1995 i jämförelse med den tyska.

Författarna hänvisar till ”beräkningar” gjorda av OECD, Internationella valutafonden, Finlands bank och Finansministeriet. Dessa studier innehåller dock bara ovan nämnda diagram och ingen av dem drar så drastiska slutsatser som författarna.

IMF skriver exempelvis att den finska enhetsarbetskostnaden visserligen ökade snabbare under perioden efter krisen än i Tyskland och Sverige men ökade ”i stora drag i linje” med andra höginkomstländer.

För några år sedan fanns en befogad oro för finländsk löneutveckling. Trots svag produktivitetsutveckling steg lönerna. I EU-kommissionens landspecifika rekommendationer 2013 uppmanades därför Finland att ”stödja anpassningen av reallöne- och produktivitetsutvecklingen”. 

Efter det mycket låga löneavtalet som slöts 2013 tycks mycket av den oron ha lagt sig. EU-kommissionen strök till och med den kontroversiella lönerekommendationen ur fjolårets rapport. Sådana pekpinnar ansågs inte längre behövas.

Inte heller OECD ser idag något finländskt löneproblem. Istället varnar man för att de senaste årens återhållsamma löneutveckling har bidragit till att ”dra ner konsumtion och investeringar”.

Finland drabbades hårdare av krisen än exempelvis Sverige gjorde. Detta berodde främst på den strukturella nedgången i telekom- och pappersbranscherna. Men rensat för dessa två branscher har finsk exportindustri lyckats hålla jämna steg med både den svenska och tyska industrin, vilket rimmar illa med bilden av en allmän och extremt ofördelaktig finländsk konkurrenskraftssituation.

Finlands, Sveriges och resten av Europas huvudproblem består av alltför svag efterfrågan och detta har ingenting med konkurrenskraft att göra. Att i det här läget sträva efter sänkta reallöner i minst tio år kommer att snarare att leda till minskade konsumtion och investeringar och till ökande arbetslöshet.

Det hela påminner om leken ”Hela havet stormar”. Nu ska den finländska stolen tas bort. Möjligen kommer Finland lyckas knuffa bort någon annan från sin stol. Men antalet stolar i Europa kommer att krympa. Och det är dåligt för alla européer.

Göran Zettergren, chefsekonom TCO.