Nu måste politikerna sluta tjafsa om invandringen

Artikeln är publicerad i Arbetsvärlden 30 januari 2024. 

Det är 2024 och vi lever i en extremt utmanande tid. Krig, klimathot och kriminalitet är bara några av de stora utmaningar vi står inför. Men politiker från höger till vänster verkar mer intresserade av att befinna sig i dåtiden. Vi har återigen en politisk debatt om vem som egentligen började omsvängningen med att vara hårdast mot invandrare. Det var M, hävdar Ulf Kristersson. Det var S hävdar Magdalena Andersson. Jag tar mig för pannan. Vad är det som händer?

Vår tids utmaningar är stora och svåra. Då behöver samhället mer än någonsin politiker som med trygg hand leder Sverige genom kriserna och pratar och vilket samhälle vi ska bygga tillsammans. Ett ansvar som faller både på regeringen och opposition.

Det är därför både frustrerande och kontraproduktivt att så stort fokus upprepade gånger läggs på att diskutera dåtiden. Kristersson och Andersson slåss (igen) om verklighetsbilden. De slåss (igen) om vem som fört en allt för slapp migrationspolitik. De lägger tid och kraft på att debattera historiebeskrivningen om vem som köpte Sverigedemokraternas världsbild först, i stället för att lägga allt sitt fokus på att hitta de bästa idéerna för att lösa våra gemensamma problem.

Hårdast retorik mot invandrare ingen lösning

Jag vill bara säga, skärp er! Ut på valfritt industrigolv, restaurangkök eller åk kollektivt. Och se till att planera in ett besök på valfri vårdcentral, sjukhus eller äldreboende. För hur ska Sverige klara kompetensförsörjningen nu och i framtiden när regeringen, ivrigt påhejade av SD och S skickar tydliga signaler om att arbetskraftsinvandringen måste begränsas? Hur ska vi gemensamt kunna försvara Sverige när ledande politiker anklagar enskilda grupper för bristande försvarsvilja, i stället för att bygga gemensam identitet och stolthet över vårt land?

Jag undrar: förstår ni inte värdet av invandrad arbetskraft och värdet av mångfald i samhället? Vi har inte råd att prata om människor som jobbar här eller som vill komma hit och jobba som icke önskvärda. Ingen gynnas av en debatt om vem som sa vad när. Det leder bara till frågor om vem man kan lita på. Vi måste samla oss. Samla Sverige och börja resan mot en bättre framtid där vi håller ihop.

Som samhälle har vi stora problem med en allt för utbredd segregation. Men att satsa på någon slags kapplöpning mot botten om vilket parti som kan ha hårdast retorik mot invandrare kommer inte lösa problemen. Det är inte att stå upp för alla människors lika rätt och värde, det som är grundbulten i svenska värderingar. Det kommer i stället leda till att öka avståndet mellan människor och till ett mer splittrat samhälle.

Sverige överger 100 år av optimism

Om vi granskar den debatt som förs nu och det tankegods som ligger till grund för den politiska debatten kan man skönja ett brott från snart 80 kanske nästan 100 års framtidsoptimistisk tradition i Sverige. Kärnan i budskapet handlar ofta om att vi inte ska behöva förändra oss. Att vi inte ska behöva möta nya utmaningar, eller nya människor för den delen.   

Det sägs att människan har en tendens att minnas det goda och förtränga det besvärliga. Våra minnen från barndomens lagom varma somrar och snörika vintrar är ett exempel på det. De negativa sidorna av dåtiden filtreras bort. Mammornas slit, kvinnornas underordning, döden i fabrikerna, rovdriften på miljön och det ekonomiskt mycket knappa livet för flertalet är till exempel borta ur dagens berättelse om 50- och 60-talet.    

Debatten har nu en underton av att det bästa livet redan har levts, och att vi kan stanna eller backa bandet om bara de förändringar som lurar runt hörnet stoppas. Men det tankesättet leder inte framåt till ett bättre samhälle, utan resulterar i stället i ökad polarisering och att människor ställs mot varandra.  

Ingen pratar om vilket samhälle man vill se

Vi lever i föränderliga tider. Givetvis handlar inte förändring enbart om egenvald förändring. Teknik, ekonomi och ekologi driver också fram förändring på gott och på ont. Det är inte något nytt. Möjligen går förändringen snabbare idag. Men, sättet att möta detta är att ge oss alla tillgång till alternativ när förändring sker. I stället för att nostalgiskt blicka bakåt mot det som en gång var och använda historien som ett argument för att fortsätta slå in kilar mellan människor i nutid. 

För mig är det uppenbart att det behövs en tro på framtiden och politiska ledare som faktiskt tar det ansvaret. Men detta är den politiska debatten i nuläget sorgligt nog befriad från. Det finns ingen som pratar om vilket samhälle de faktiskt vill se, snarare vilket samhälle de inte vill se och det gör mig djupt bekymrad.   

I svåra tider som dessa är det extra viktigt med politiska ledare som ger oss en stabil grund att stå på och en framtid att längta till. Det är vad TCO-förbundens 1,2 miljoner medlemmar förväntar sig. 

Fackföreningsrörelsen har till exempel under decennier vågat släppa taget om jobb i verksamheter som inte utvecklar sig. För att vi vet att nya möjligheter då uppstår. Vi vet att det går att klara av förändring och erbjuda människor broar till det nya. Vi vet att allas möjlighet till det goda arbetet – som förutom försörjning, tak över huvudet och mat på bordet innebär utveckling, social tillhörighet och en känsla av att vara med och bidra är en nyckel. Den principen har i ett sekel nu byggt Sverige starkt.

Idag har vi brist på arbetskraft, överallt. Och samtidigt människor som står utanför arbetsmarknaden. Den ekvationen måste lösas. Och det måste sägas – nationalism som utgångspunkt för samhällsbygget har aldrig lyckats. Med något.   

Vi förväntar vi oss mer från politiska ledare idag. Vi vill höra berättelsen om att en bättre värld är möjlig, inte vem som är bäst på att bidra till ett vi- och dem-samhälle. Det måste våras för visionerna.  

Så kom igen, kom in i matchen, sluta tjafsa och börja leda. Det vore ett stort och välkommet steg att ta under 2024.

Läs artikeln i Arbetsvärlden.