Den fackliga organisation som spelade störst roll under den arabiska våren var UGTT i Tunisien. Det var också där upproren inleddes med den så kallade jasminrevolutionen, som sedan smittade av sig till flera länder.

Ett år senare är UGTT fortfarande i högsta grad en maktfaktor i det tunisiska samhället. Respekten för facket har ökat ytterligare och nya medlemmar fortsätter att strömma till. 
 
Men samtidigt har det islamistiska partiet Ennahda fått en stabil majoritet efter valet och facket stöter på hårt motstånd i förhandlingarna med landets nya makthavare.

Problem med regeringen
– Vi har en del problem med regeringen. De tror att nu när de har fått makten kan de göra som de vill och att det inte behövs någon demokrati längre. De accepterar inga andra idéer än sina egna, säger Kacem Afaya, en av UGTT:s generalsekreterare och ansvarig för internationella relationer.

Menar du att det var bättre förr?
– Nej, nej. Och vi ifrågasätter inte valet, det var en succé. Men vi väntar fortfarande på att nå framgångar med den här regeringen. De tar många beslut utan att konsultera oss. Det är kris i den sociala dialogen, säger Kacem Afaya.

Vi träffas över en kopp kaffe och en mugg färskpressad apelsinjuice på UGTT:s kansli på en tvärgata till den mäktiga Habib Bourguiba-avenyn i huvudstaden Tunis. Med på mötet är också Sami Aouadi, fackligt aktiv universitetsprofessor och rådgivare åt UGTT-ledningen. På väggarna hänger porträtt av organisationens tidigare ledare och det ska snart visa sig att UGTT har en både lång och ärofull historia.

Påverka den nya författningen
Men först pratar vi om den dagsaktuella situationen. En huvudfråga för facket är att försöka påverka den nya författning som ska skrivas. UGTT vill ha svart på vitt i frågor som facklig frihet, strejkrätt och social trygghet. Även formerna för social dialog vill man grundlagsfästa.

– Det tunisiska folket väntar sig att regeringen lyssnar på oss och att arbetsförhållanden och sysselsättning förbättras. Vi kräver också att minimilönen (idag cirka 1300 kronor i månaden) höjs, säger Kacem Afaya.

– Vi har varit vana vid att förhandla upp lönerna varje år, men nu verkar den principen vara hotad, tillägger Sami Aouadi.

UGTT ser också med stort allvar på den höga arbetslösheten i landet, för närvarande 18,5 procent eller 800 000 personer. Av dem är ungefär en fjärdedel högutbildade. En majoritet av de arbetslösa har aldrig haft ett arbete, det gäller främst ungdomar. Här fanns en stark grogrund för protesterna förra vintern, men många väntar fortfarande på att skörda frukterna av upproret.

Ta ansvar för landet
Samtidigt betonar de fackliga ledarna stundens allvar och att det nu gäller att ta ansvar för landet. Antalet strejker har minskat markant efter revolutionen. Facket linje är att de som har jobb måste arbeta för att förbättra landets ekonomi och på så sätt få fram fler jobb till de många som är utan.

Särskilt bekymmersam är situationen inom turistnäringen. Så mycket som 400 000 personer brukade jobba där och ytterligare 300 000 fick jobb indirekt via turismen.

En annan viktig faktor är att locka hit mer utländska investeringar.

– Men då krävs ökad stabilitet och mer trygghet i landet. Som det är nu skräms utländska investerare bort. När vi påpekar det för regeringen förolämpar de oss och säger att vi inte agerar i nationens intresse, säger Sami Aouadi.

Stora problem
Men samtidigt som UGTT har stora problem att brottas med är det den fackliga organisation i arabvärlden som varit starkast och mest inflytelserik under den arabiska våren. Jag frågar hur det kan komma sig att de har en så mycket bättre position än facken i andra arabländer.

– Detta är ett historiskt faktum, säger Kacem Afaya och börjar berätta organisationens historia.

UGTT bildades 1946, alltså innan Tunisien blev självständigt, och spelade en viktig roll under frihetskampen. Afaya pekar på porträtten på väggen och berättar om tidligare ledare som deltog i striden mot den franska kolonialmakten. Några landsförvisades, en blev avrättad för sina fackliga aktiviteter.

Efter självständigheten 1957 spelade Ahmed Tlili en viktig roll. Han hade kämpat sida vid sida med Tunisiens förste president Habib Bourguiba, men nu valde han som ledare för UGTT att markera självständighet gentemot den nye presidenten. Ahmed Tlili var för övrigt far till Mustapha Tlili som är chef för världsfacket IFS regionala kontor i arabvärlden.

– Ahmed Tlili skrev ett historiskt brev till presidenten där han markerade att facket skulle vara en oberoende kraft som verkade för demokrati och att utveckla landet. Det var inledningen på en permanent kamp för oberoende som pågår än idag, säger Kacem Afaya.

Så vilket råd vill ni ge till fackliga kolleger i regionen för att de ska nå en starkare position?
– Oberoendet är det viktigaste elementen. Om du ska företräda löntagarna och förhandla i deras namn måste du stå fri från regeringen, arbetsgivarna och andra motparter, annars går det inte.

Att UGTT än idag har stort stöd bland den arbetande befolkningen stöds av att medlemssiffrorna skjutit höjden. Medlemsantalet har ökat med 25 procent det senaste året och uppgår till cirka 600 000. Man har börjat organisera i sektorer där facket tidigare var bannlyst som polis, försvar och domstolsväsende.

Enbart män i styrelsen
En fjärdedel av medlemmarna är kvinnor, men UGTT:s styrelse består enbart av män. På senaste kongressen i december 2011 beslutades dock att ändra stadgarna och införa kvotering av kvinnor till styrelsen.

– Om fem år blir det kvotering, men vi har inte beslutat om antalet ännu, bara om principen, säger Kacem Afaya.

På kongressen uppmanades också medlemsförbunden att verka för fler kvinnor i ledande positioner. Det har under våren resulterat i att två förbund fått sina första kvinnliga generalsekreterare.

Bengt Rolfer

Nästa artikel: Möt den första kvinnan som leder ett tunisiskt fackförbund