Kvinnorna efter arabiska våren: Nu vågar vi säga vad vi tycker

Under den arabiska våren förra året spelade kvinnorna en avgörande roll för att störta regimerna i Egypten och Tunisien. Sedan dess har båda länderna haft parlamentsval som vunnits av islamistiska partier med en konservativ kvinnosyn.

Hur ser situationen ut ett år senare för de yrkesarbetande kvinnorna som kämpade för en förändring? Vi har intervjuat några av dem i Kairo.

MONA EZZAT är kampanjansvarig på The New Woman Foundation i Kairo. Det är en feministisk frivilligorganisation som verkar för att motverka alla former av diskriminering mot kvinnor. Den arbetar främst med att stärka kvinnors ekonomiska och sociala rättigheter på arbetsplatserna. NWF driver också kampanjer mot sexuella trakasserier och för rätten att organisera sig.

Kvinnornas situation
På väg dit hittar jag inte gatuadressen på kartan och väljer att ta taxi trots att eftermiddagstrafiken nästan står stilla. När vi når fram hittar vi inte gatunumret. Jag ställer mig mitt i en korsning och ringer Mona på mobilen. Strax står hon på en balkong ovanför och vinkar in mig.

Väl inne i lokalen frågar jag hur kvinnornas situation har förändrats efter den egyptiska revolutionen förra året. Mona Ezzat skrattar till och svarar:

– Det har gått bakåt, åtminstone vad gäller representation i beslutande organ som parlament, ministerier och författningskommittén. Trots att kvinnorna deltog i alla stadier av revolutionen har vi inte fått plats i dessa organ.

Ligger i botten
Det arabiska kvinnonätverk som bildats av världsfacket IFS har tagit fram statistik över kvinnoandel i alla parlament i regionen. Det visar sig att det nyvalda parlamentet i Egypten nästan ligger i botten med bara 1,5 procent kvinnor. Listan toppas av Tunisien med 26,3 procent (se tabell).

– Samtidigt deltar egyptiska kvinnor mycket mer aktivt i dag i olika sociala grupper, i facket och i politiska partier. Vi är inte längre rädda för att ta för oss, säger Mona Ezzat som själv ingår i kvinnonätverket.

Men den islamistiska dominansen i parlamentet innebär en svår utmaning, tillägger hon. Det finns uppenbara hot att detta parlament vill flytta tillbaka positionerna och riva upp tidigare reformer som skilsmässorätt och förbud mot könsstympning.

Menar du att det var bättre före revolutionen?
– I vissa avseenden har revolutionen varit framgångsrik. På en del områden deltar kvinnor mer i samhällslivet, men samtidigt har islamisterna fått ökat utrymme i politiken. Vi befinner oss i en period av politisk rörlighet. Kanske kommer islamisterna att förlora sitt stöd när folket ser vad de står för i praktiken.

– Jag sätter i första hand mitt hopp till ”gatans parlament”. Det är genom att vara ute på gatorna och demonstrera och strejka som vi kan ändra på maktbalansen, säger hon.

Ansvarig för kvinnokommittén
WALAA MOHAMED BAHGAT AGRAMA är revisor på Betrotrade, som är ett av de största oljebolagen i landet. Hon är också ansvarig för kvinnokommittén i fackklubben. Fackförbundet inom oljeindustrin är ett av nya medlemsförbunden i den oberoende centralorganisationen EFITU.

Walaa har märkt en tydlig förändring bland sina kolleger efter den arabiska våren.

– Själv är jag en modig kvinna och har alltid kunnat tala för mig. Före revolutionen var jag den enda som öppnade munnen, men nu märker jag att fler börjar tala för sina rättigheter och inte är så rädda som förr.

Kan du ge några exempel?
– Vi är fler som börjat kräva jämställda löner och som protesterar mot att kvinnor inte får utföra vissa jobb. Tidigare vara alla enhetschefer män, men nu har vi alla fall fått två kvinnliga chefer av totalt 50.

Deltar aktivt
Även Walaa ingår i IFS kvinnonätverk och deltar aktivt i projektet Decisions of Life. Det vänder sig till kvinnor under 35 år och syftar till att stärka dem att våga ta för sig och bli ledare i facket eller andra organisationer.
Hon konstaterar att kvinnorna utgör 49 procent av befolkningen och menar att det också borde avspegla sig i de beslutande organen. Hon är, liksom övriga kvinnor i nätverket, starkt för en kvotering i kommande val.

Walaa är gift och har tre barn, men på hemmaplan har hon inte märkt av någon förändring.

– Nej, där är det ingen jämställdhet. Egyptiska män är rätt diktatoriska i sina värderingar, säger hon och skrattar.

SHAYMAA AHMED är lärare i arabiska på motsvarande mellanstadiet. Hon sitter i styrelsen för Lärarförbundet och ingår i EFITU:s kvinnokommitté.

Varför jobbar du fackligt?
– Jag tror på fackets mål och vill kämpa för löntagarnas rättigheter. Egyptiska kvinnor har många problem på arbetsplatsen och ska vi kunna lösa dem måste vi organisera oss. Om kvinnorna är med i facket kan vi göra stor skillnad. Se bara på mig själv. Förut hade jag ingen position och kunde inget göra, men det kan jag nu.

För hennes del började det med att hon gick på ett fackmöte och ”sa bra saker”. Sedan var hon invald i kvinnokommittén.

De problem hon syftar på är bland annat sexuella trakasserier och att kvinnor inte tillåts utföra vissa arbetsuppgifter ”trots att vi kan göra det bättre än männen”.

Hon tycker också att man borde göra något åt arbetstiderna. Kvinnorna jobbar mycket mer, eftersom de också måste ta hand om familjen efter jobbet.
Själv är Shaymaa inte gift och har inga barn, men hon jobbar ändå dubbelt:

– Jag jobbar sju timmar om dagen i skolan och sju timmar för facket, säger hon.
Det sistnämnda sker ideellt, medan lärarjobbet ger alldeles för dåligt betalt. Lärarlönerna är dock inte olika för män och kvinnor, säger hon. Men de är på tok för låga.

– Jag har arbetat tolv år som lärare och tjänar bara 400 pund (cirka 500 kronor) i månaden. De flesta lärare ligger på 400 till 750 pund. Lärarnas huvudkrav är en minimilön på 1200 pund, det är vad som behövs för att kunna leva ett bra liv, säger Shaymaa.

Hur ser dina drömmar för framtiden ut?
– Jag vill bli den första kvinnliga ordföranden i Lärarförbundet och sedan den första kvinnliga utbildningsministern i Egypten.
Lägg namnet Shaymaa Ahmed på minnet.

Bengt Rolfer

Nästa artikel:
Friare medier men farligare för journalister