– Folket har varit ute på gatorna och vi har visat att vi kan organisera oss. Nu fortsätter vi att kämpa för social rättvisa. Ingen kommer att vilja gå tillbaka till det gamla Egypten.

Det säger Kamal Abu Aita, ordförande i Egyptens första oberoende fackförbund och i den nybildade snabbväxande centralorganisationen EFITU, Egyptian Federation of Free Trade Unions.

En eftersökt man
Vi har stämt möte i EFITU:s lokaler på en liten tvärgata till den långa Qasr al-Aini-gatan i centrala Kairo, men när jag kommer dit är ordföranden inte på plats. Han är i det närbelägna parlamentet för att diskutera förslaget till ny fackföreningslag. Efter en timma dyker han upp i sällskap med vice ordföranden Malek Bayoumy och ett par styrelsemedlemmar till.

Ganska snart förstår jag att det är en eftersökt man som slagit sig ner mitt emot. Ständigt avbryts vi av att medarbetare kommer in genom den gnisslande dörren med telefonlappar och olika besked. Plötsligt måste Abu Aita lämna lokalen för en tv-intervju. Men han kommer tillbaka och tar sig tid med den svenske besökaren.

För det mesta är det Malek Bayoumy som sköter snacket. Han är ordförande i det egyptiska pilotförbundet och talar bra engelska. När Abu Aita lämnar rummet är det Bayoumy som svarar på frågorna. Sedan översätter han för ordföranden som nickar instämmande eller gör något tillägg.

Bestod av fyra förbund
När EFITU bildades direkt efter revolutionen i januari 2011 bestod den av fyra förbund: fastighetstaxerare (RETA, det förbund som Abu Aita grundade 2007), sjukvårdstekniker, lärare och pensionärer. Nu har hundratals nya fackföreningar anslutit sig.

– Vi består nu av 257 fackföreningar, både nationella och regionala, säger Abu Aita och skriver för säkerhets skull ner siffran 257.
Det största förbundet är lantarbetarna med ungefär 250 000 anslutna. Andra nya stora förbund finns inom oljeindustrin, transportsektorn, turistnäringen och civilflyget. Lärarförbundet uppges ha 85 000 medlemmar och fastighetstaxerarna cirka 40 000.

– Totalt har EFITU drygt två miljoner medlemmar. Det har gått väldigt snabbt. Efter deklarationen om en fackföreningslag i mars förra året spred det sig och plötsligt ville alla vara med i en oberoende fackförening. Det är ett rop på rättvisa, trygghet och högre löner. På 44 år har ingen brytt sig om dem, nu går folk ut och organiserar sig varje dag, säger Abu Aita.

Har ni verkligen två miljoner betalande medlemmar?
– För en del dras avgiften på lönen, på några ställen samlas den in manuellt. Alla kanske inte klarar att betala, men vi måste ändå ta emot alla som vill bli medlemmar. Det är inte den avgörande frågan nu, svarar Abu Aita.

Militärregeringens löfte om en ny fackföreningslag fungerade alltså som en signal att det var fritt fram att organisera sig. Men sedan dess har Egypten hållit parlamentsval och lagförslaget har fastnat i den folkvalda och islamdominerade politiska församlingen. Därför befinner sig EFITU:s ordförande ofta i parlamentet för att försöka påverka skeendet.

Fackföreningslagen och rätten att organisera sig är det som står högst på det nya fackets dagordning. Man försöker också påverka den nya konstitutionen, men ingen facklig representant har utsetts till den kommitté som arbetar med frågan.

– Det är också något jag försöker påverka, både i parlamentet och på möten runt om i landet, säger Abu Aita.

En socialförsäkringslag och införande av både minimi- och maximilön är andra krav från EFITU:

– Vi blev erbjudna en minimilön på 700 pund (cirka 850 kronor), men det gick vi inte med på. Vi kräver minst 1200. Dessutom vill vi ha ett lönetak på 30 000 pund. Idag ligger de lägsta lönerna på bara 40-50 pund i månaden, medan andra kan tjäna miljoner. Var finns rättvisan, frågar han sig.

En normal lön
Plötsligt drar en böneutropare i gång utanför de vidöppna fönstren och överröstar både bilarnas signalhorn och den gnisslande dörren. Vi får ta en paus. Inte för att någon i rummet ger sig av för att be, men det går inte att höra vad någon säger.

När böneutroparen tystnat frågar jag vad en normal lön ligger på. ”Jag tjänar 1600 pund efter 17 år som taxeringstjänsteman”, svarar en av de närvarande, medan en kvinnlig lärare i bakgrunden säger sig bara tjäna 400 efter tolv års arbete.

– Men piloterna tjänar mycket mer, säger Malek Bayoumy utan att precisera.
Kamal Abu Aita beskriver samtalsklimatet med den provisoriska regeringen som gott, men påpekar att den sällan gör som facket vill.
– Det finns många spår av den gamla regeringen kvar, den här regeringen är inte ett resultat av revolutionen. Men jag träffar arbetsmarknadsministern varje vecka och han känner väl till alla våra krav, säger han.

Vad alla i Egypten nu väntar på är den 30 juni som ska markera övergången till ett civilt styre. Innan dess ska presidentval hållas. Dessutom ska en konstitution vara på plats, men vad som väntar efter den 30 juni är det ännu ingen som vet.

– Fråga inte vad jag tror, jag är ingen profet. Vi gör så gott vi kan, säger Abu Aita aningen irriterad över min fråga.

Men hur ser du på framtiden?
– Fullföljs revolutionens mål kommer vi att få föreningsfrihet och rättvisa löner. Om det inte blir så kommer vi att göra motstånd. Och då har vi en fördel jämfört med före revolutionen. Vi har visat att vi kan organisera oss och ingen av dem som varit ute på gatorna och kämpat vill ha en återgång till det gamla.

Parallellt med bildandet av EFITU har även en annan facklig centralorganisation sett dagens ljus. Den heter Egyptian Democratic Labour Congress, EDLC, och uppger sig ha lika många medlemmar som EFITU. Kamal Abu Aita slår ifrån sig när han hör den uppgiften.

– Det är ingen riktig fackförening, det är bara att gå och titta på vilka som är registrerade. De har en del medlemmar, men inte så många som vi. Vi har bett dem samarbeta med oss som redan är etablerade, säger Kamal Abu Aita.
EDLC leds av en annan Kamal som heter Abbas i efternamn. Han är grundare av frivilligorganisationen Centret för fackliga tjänster och liksom Abu Aita en förgrundsgestalt i kampen för fria fackföreningar.

Dömdes till sex månaders fängelse
Kamal Abbas blev uppmärksammad tidigare i år när han dömdes till sex månaders fängelse för att ha ofredat en representant för det regimtrogna facket ETUF i Egypten vid förra årets ILO-konferens. Abbas var på konferensen inbjuden av världsfacket IFS och ville uppmärksamma deltagarna på att ETUF inte är en representativ och oberoende fackförening.

Domen utlöste ett ramaskri och bland annat skrev TCO:s ordförande Eva Nordmark ett protestbrev till Egyptens premiärminister. Den har nu överklagats och är ännu inte verkställd. Målet skulle ha kommit upp i rätten den 8 april, men förhandlingen har skjutits upp.

Tyvärr var Kamal Abbas inte tillgänglig för intervju vid mitt Kairobesök. Andra fackliga bedömare beskriver honom som en genuin fackföreningsman med goda avsikter. Det är svårt att få ett grepp om varför det har skurit sig mellan Abu Aita och Abbas.

Bengt Rolfer

Nästa artikel: Hur går det för kvinnorna i det nya Egypten?