TCOs chefsjurist Ingemar Hamskär

I underrättelsens slutsatser skriver Kommissionen bland annat att ”avsaknaden av en tydlig övre tidsgräns för flera på varandra följande visstidsanställningar rörande allmän visstidsanställning och vikariat […] innebär att kravet att förhindra missbruk av på varandra följande visstidsanställningar inte har uppfyllts”.

Den normala effekten av en formell underrättelse är att medlemsstaten rättar sig efter Kommissionens slutsats och ändrar den aktuella lagstiftningen. Arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin har dock gjort klart att han inte hyser några sådana planer. Istället försöker han förminska problemets storlek, såväl juridiskt som faktiskt.

I en riksdagsdebatt nyligen sa statsrådet att hans plan är ”att redogöra för kommissionen hur vårt svenska system ser ut och hur det fungerar.” Han menade också att missbruk av tidsbegränsade anställningar genom att de staplas på varandra under en lång tid är ”hypotetiskt” och ”inget som förekommer i praktiken”. Vad gäller det första argumentet så ska det bli mycket intressant att se vad det är den svenska regeringen nu tänker berätta för EU om den svenska lagstiftningen som den inte har berättat i de två brev som regeringen redan skickat till Kommissionen. Om det nu finns sådana avgörande rättsliga argument, varför dessa inte presenterats tidigare under de mer än två år som Kommissionen har utrett frågan?

Vad gäller det andra argumentet, att missbruk av den anställningsform EU-kommissionen beskriver skulle vara ”hypotetiskt”, så är statsrådet även där ute på mycket tunn is. Redan i den summariska remissprocess som föregick 2007 års ändringar varnade de fackliga organisationer för de möjligheter till missbruk som reformen innebar. När nu snart tre år har gått tvingas vi tyvärr konstatera att vi blivit sannspådda.

Vi kan gemensamt som företrädare för TCO och LO se hur arbetsgivare på olika sektorer och våra olika avtalsområden, såväl vad gäller arbetare som tjänstemän, mer eller mindre systematiskt utnyttjar de möjligheter lagstiftningen ger arbetsgivarna att undvika att tidsbegränsat anställda kvalificerar sig för tillsvidareanställning. Detta sker på olika sätt, men typexemplet är att en arbetsgivare, då en person efter flera tidsbegränsade anställningar av en viss sort, till exempel vikariat, närmar sig den tvåårsgräns där de skulle få rätt till en tillsvidareanställning, vid nästa förlängning byter benämning på anställningen i detta fall till allmän visstidsanställning. Genom att varje form av tidsbegränsad anställning har sin egen tidsgräns, och att säsongsanställning inte har någon alls, undviker arbetsgivarna på så vis att någonsin behöva tillsvidareanställa.

Fenomenet finns över hela arbetsmarknaden. Kommunerna staplar visstidsanställningar på varandra under långa tidsperioder. Staten, som borde vara ett föredöme, gör detsamma, ofta med stöd av olika typer av speciallagstiftning. För den sektor där det antagligen ser värst ut – arbetsgivare i privat sektor utan kollektivavtal och/eller fackliga företrädare på arbetsplatsen – saknas säkra uppgifter.

Tidsbegränsade anställningar fyller flera viktiga funktioner på dagens arbetsmarknad. Det måste finnas möjlighet att täcka tillfälliga behov av arbetskraft och ta in vikarier för föräldralediga och sjuka. Det vi vänder oss emot, och det som EU:s visstidsdirektiv kräver att medlemsstaterna ska ha ett effektivt skydd mot, är missbruk av upprepade tidsbegränsade anställning, till att täcka behov av arbetskraft som är allt annat än tillfälligt.


Ingemar Hamskär, Chefsjurist, TCO
Samuel Engblom, Jurist, TCO
Claes-Mikael Jonsson, Jurist, LO

Artikeln publicerades i Göteborgsposten 18 maj 2010