Statsminister Fredrik Reinfeldts regering har haft kort tid på sig att ta fram sin första budget. Trots detta innehåller den en rad ideologiska förslag av systemförändrande karaktär. Vi får gå långt tillbaka i historien för att hitta exempel på något liknande.

Uppenbarligen har regeringen prioriterat att visa handlingskraft och beslutspotens framför att lägga väl avvägda och noggrant analyserade förslag. Den rekordkorta beredningen av lagrådsremissen på a-kasseområdet är det kanske mest belysande exemplet på detta. Men har budgeten stressats fram så att också det kortsiktiga blivit det långsiktigas främsta fiende?

En formulering som ett flertal gånger dyker upp i budgettexten såväl rörande arbetslöshets- som sjukförsäkringen, är strävan efter ökad försäkringsmässighet. Men vad står egentligen detta för?

De välfärdsforskare som studerat våra sociala trygghetssystem pekar framför allt ut två grundläggande förändringar som måste till för att vi skall kunna sägas gå mot en ökad försäkringsmässighet:

1. Det handlar om att skapa en försäkring som "står på sina egna ben". Arbetslöshets- och socialförsäkringarna bör därför varken vara över- eller underfinansierade. Försäkringarna skall bära sina egna kostnader. Trygghetssystemen får alltså inte bli en mjölkko, som politikerna utnyttjar för att vaska fram resurser till andra politikområden.

2. Det ska finnas ett tydligt samband mellan det individen betalar in och det hon får ut vid sjukdom eller arbetslöshet. Sambandet innebär att ersättning betalas ut utifrån inkomstbortfallsprincipen, där den med högre inkomst också får en högre ersättning än låginkomsttagaren. Här är alla forskningsresultat entydiga: finns inte detta samband, eller om är det otydligt, minskar välfärdsystemens legitimitet.

Genom sina förslag rörande arbetslöshets- och sjukförsäkringen går regeringen, på båda två ovanstående punkter, i rakt motsatt riktning. När regeringen använder besparingar inom arbetslöshets- och sjukförsäkringen för att finansiera inkomstskattesänkningar tar man tydliga steg bort från försäkringsmässigheten.

När man dessutom sänker ersättningsnivåer och tak, höjer avgifter och förändrar beräkningsgrunder (SGI) görs trygghetssystemen mindre försäkringsmässiga och allt mer bidragslika. Detta minskar incitamenten för individen att öka sitt arbetsutbud, höja sin lön och att göra yrkeskarriär. Tilltron till välfärdssystemen skadas i grunden och legitimiteten urholkas.

Vad vi ser är inget mindre än ett successivt systemskifte, där våra trygghetsförsäkringar allt mer liknar bidragssystem.

I det vakuum som uppstår när det offentliga drar sig tillbaka skapas nya försäkringslösningar, privata eller avtalade, som sedan blir mycket svåra att politiskt förändra. Detta riskerar att leda till en stelare och mindre flexibel arbetsmarknad. Inlåsningseffekterna ökar. Vår samlade förmåga att möta globaliseringen med öppenhet och nyfikenhet minskar. De samhälleliga karakteristika som gjort att Sverige hamnar högt i olika internationella jämförelser rörande konkurrenskraft och välstånd undermineras.

Regeringen borde i detta sammanhang därtill lyssna på OECD. I sin uppdaterade jobbstrategi hävdas att så väl generösa trygghetssystem, aktiva arbetsmarknadsåtgärder som lagstiftning för anställningstrygghet bidrar till dynamik på arbetsmarknaden.

Med den politik regeringen har lagt fast i budgetpropositionen urholkas många av de faktorer som enligt OECD bidrar till en positiv utveckling på arbetsmarknaden. Dessutom ökar skillnaderna mellan dem som har och inte har ett arbete, vilket i sin förlängning riskerar att hämma den sociala rörligheten och därmed begränsa många människors livschanser.

Nu är det upp till bevis för regeringen Reinfeldt i välfärdspolitiken. Kan vi i framtiden förvänta oss en välfärdspolitisk reforminriktning som fortsätter att styra bort från tanken på försäkringsmässighet i våra trygghetssystem?

Med tanke på alliansens framlagda förslag måste slutsatsen bli att den politik man vill föra inte är kompatibel med vad man säger sig värna.

Kjell Rautio
välfärdspolitisk utredare, TCO

Daniel Lind
TCO-ekonom